Det var besöksdag på psyket. Iallafall för Raiden. Som han hade längtat, räknat timmar och minuter. Han satt otålmodigt i besöksrummet och höll på med sina naglar. De hade blivit ganska långa. Han försökte få bort smuts under dem. Förr, innan första gången på psyket. Fixade han alltid sina naglar, i olika färger och former. Men sen började alla utbrott. Och ja... De bröts alltid av. Då tappade han all motivation alls.
Klockan slog precis ett och dörren öppnades. Där stod Devlin med sitt fina leende. Raiden reste sig upp snabbare än en pil och sprang mot honom. Han kastade sig i hans armar.
"Älskling!" tjöt han.
"Raiden, min fina älskling."
Han kysste honom länge. Den söta smaken han var beroende av fyllde hans läppar med skratt.
De satt sig ner i soffan.
"Devlin, lyssna noga på mig nu. Riana..."
"Jag vet." avbröt han.
Han tog hans hand.
"Hon har bett om ursäkt till mig. Hon är så ledsen för allt. Det var för sent att kontakta tjejen som slog dig." berättade han och log.
"Tror du verkligen på det??"
Raiden var alldeles chockad.
"Men gubben. Jag gav dig en andra chans. Varför borde inte hon få en? Jag vet att hon var elak och så men..."
"För att du älskar mig." avbröt han.
"Och du älskar mig!"
Surt drog Raiden bort handen.
"Vi kan inte lita på henne." mumlade han fram.
"Jag tycker vi pratar om något annat älskling."
Han tog försiktigt ut ett ciggpaket ur fickan.
"Får du ha sånt här?" frågade han.
"Ja, vi har röktider. Tack älskling!"
Han kramade honom hårt.
"Bara för att du ska överleva, okej?"
Han nickade.
