En vecka hade gått. Deras mamma hade ännu inte kommit hem.
Varje dag hade Raiden tagit Brenda till dagis, hämtat henne, matat henne, sjungigt henne till sömns. Han började undra om hon ens skulle komma tillbaka.
Äsch, hur den än blir är vi bättre utan henne...
Tills en dag när det knackade på dörren.
"Mamma?" ropade Brenda och sprang till dörren.
"Brenda, vänta!" ropade Raiden efter henne.
In genom dörren kom det två män med polisuniform. Ena var ganska kort och kraftig. Den andra var lång och vältränad. Man kunde känna en stark doft av bensin. Båda rynkade på pannan.
Raiden tog hårt tag i henne.
"Kan jag hjälpa er?" frågade han och svalde hårt.
"Vi har fått raport om att Sofie Gren är försvunnen." sa ena konstapeln allvarligt.
"J-jaha... Av vem?"
"Hon har inte lämnat din syster på dagis på en vecka, inte kommit till jobbet. En granne ringde in eftersom hen inte sett henne lämna huset på ett tag. Vet du vart hon är?"
Skitgrannar.
"Vet du vart hon är?" upprepade han sig.
"Ehm..."
Brenda kollade med tårar i ögonen upp på honom.
"Nej. Vi har inte sett henne på en vecka." svarade han tungt.
En kvinna från den andra bilen kom ut.
"Jag heter Christina. Jag jobbar för sos." sa hon strängt.
Han höll i henne extra hårt.
"Ni får inte ta henne. Jag är det ända hon har. Snälla." bad han.
"Enligt min undersöknkng har du varit in och ut från psyket det senaste halvåret. Jag tror att hon klarar sig." sa hon kaxigt och tog tag i Brenda.
Han försökte springa efter men poliserna höll tag i honom.
"Nej snälla!! Låt mig få åka med henne." skrek han och sprattlade allt vad han kunde.
"Du får se henne snart igen. Om du sköter dig." sa hon och klev in i bilen.
"Raiden!!" skrek Brenda med tårar forsandes ner för hennes kinder.
"Ni kan inte göra såhär!"
Bilen åkte snabbt iväg.
Han satt sig ner för att få andetagen jämna igen.
"Vart ska ni ta mig?" frågade han livlöst.
"Eftersom du fyllt 16, får du enligt lagen stanna här tills vi hittat din mamma."
"Aa lycka till. Jag kommer få stanna här för evigt." svarade han med ett falskt leende.
