Raiden tog snabbt upp luren och svarade "Hallå?"
"Hej älskling!" sa Devlin glatt.
"H-hej!!" sa han ännu gladare.
"Hur mår du?"
"Jag mår bra nu när du ringer. Hur är det med dig?" frågade han och log som ett fån.
Han slingrade telefonsladden runt sitt finger och pillade med den. Det var en ganska gammeldags telefon.
"Jag mår bra! Jag är hos min farmor just nu på ålderdomshemmet."
De pratade om allt möjligt. Raiden skrattade mer än han gjort på väldigt länge.
"Juste... Riana ringde mig." sa han oroat.
"Va?" sa han förvånat.
"Aa. Hon sa att du var hennes nu."
"Men älskling. Lyssna inte på henne." svarade han lugnande.
Han pustade ut. Samtalet bröts.
"Ä-älskling??" sa han.
Han hann inte säga hejdå. Han suckade och la på luren.
Man hörde entrédörren öppnas sakta och sen stängas hårt.
Undrar vilken freskshow som kommer den här gången...
Det var inte så ofta nytt folk blev inlagda. Raiden kände igen nästan alla. Fast inte hon. Hon hade svart, kort hår, var väldigt lång och hade röda kläder. Hennes panna rynkades så fort hon såg honom.
Vad är hennes problem?...
Med raska steg gick hon fram till honom. Hon körde upp armen i luften.
"Riana hälsar, bitch!" sa hon och slog honom rätt på kinden.
Personalen kom springandes och höll fast henne. Hon blev genast inlåst på sitt rum.
När Devlin får veta det här asså...
Veronika kom springandes med en ispåse.
"Här."
Han la den på kinden. Det brände till.
Undrar hur mycket cash hon fick för det där... Riana den snobben.
