When Everything Goes Wrong (The Fooo Conspiracy)

Kap.26: Ruined Everything

Jag går på tåget och sätter mig på den första lediga platsen. Jag kan inte sluta tänka på Omar. Det går inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom verkligen men jag vet inte om jag orkar med mer drama just nu. Jag behöver verkligen en paus från allt trubbel och problem. Men jag är så rädd att efter "pausen" så är det försent. Jag är rädd för att det redan nu är försent. Om nu Omar ångrar det så mycket så kommer han väl tillbaka. Han ber väl om ursäkt och kämpar för oss. Men jag vill inte vänta, jag vill ha tillbaka honom nu, inte sen. När jag äntligen är hemma så går jag direkt upp till mitt rum och lägger mig i sängen. Då kan jag äntligen låta tårarna komma igen. Det var längesedan jag grät såhär mycket.

---Omar---

Efter att ha suttit uppe på Felix rum i flera timmar så går jag äntligen ner till köket där killarna sitter och pratar.

"Äntligen kommer du" säger Felix glatt och reser sig om och kramar om mig. Hårt men ändå på ett mjukt sätt. Sedan sätter han sig igen om jag sätter mig bredvid honom.

"Daniella kommer 17:00" säger Felix. Jag nickar och tittar på klockan, 16:43.

"Jag går bara och fixar till mig lite. Jag ser antagligen ut som ett lik" säger jag och flinar lite tyst men slutar direkt när jag börjar tänka på Fanny igen, min älskade Fanny, som kanske aldrig kommer bli min igen. Men hon var min och sabbade allt, fan. Nya tårar börjar bildas i mina ögon och fler och fler rullar ner för min kind. Snabbare och snabbare och helt plötsligt så är hela min kind blöt. Jag sätter mig ner på stolen igen. Det är ingen idé att göra vid mig när jag ändå börjar gråta igen. Det är ingen idé att göra något. Inget är värt något så länge Fanny inte är med. Fyfan, vad jag saknar henne...

"Omar" säger Ogge med en mjuk röst.

"Snälla försök att inte gråta" avslutar Oscar och jag möter hans blick.

"Oscar det är inte så jävla lätt" viskar jag och nya tårar samlas i ögonen. Jag orkar inte bli arg på de mer, de är trots allt mina bästa vänner som faktiskt bara försöker få mig på bättre humör.

"Jag vet men det hjälper inte att gråta" säger han.

"Tror du inte jag vet det eller?" Säger jag tyst men lite smått irriterat och reser mig upp. Sedan går jag upp till Felix rum igen och lägger mig ner i hans säng och drar täcket upp till hakan. Jag önskar bara att allt kunde bli precis som innan.

---Felix---

Jag suckar djupt när Omar lämnat köket.

"Vad ska vi göra?" Frågar Ogge med en suck.

"Jag vet inte" säger jag uppgivet. "Men något måste vi göra"

Oscar och Ogge nickar.

"Jag går och försöker ringa Fanny" säger jag och reser mig upp. Killarna nickar och jag tar min mobil som ligger på köksbordet och går sedan ut på altanen. Jag sätter mig på en av stolarna och ringer Fanny. Efter att ha ringt henne över fem gånger så ger jag upp och skriver ett sms istället.

'Snälla ring mig. Vi behöver verkligen prata. Omar är helt förkrossad och jag tror att du också är det så snälla Fanny ring! / Felix '

Sedan trycker jag på 'skicka' och lägger mobilen på bordet. Jag tittar ut på vägen där en och en annan bil åker förbi. Det kommer även några barn cyklandes. Efter att ha suttit en stund och funderat så går jag tillbaka in.

"Hon svarar inte" säger jag när jag kommer in i köket igen. Killarna tittar besviket på mig och jag sätter mig mitt i mot Oscar igen.

"Alltså vi måste göra något. Såhär kan det ju inte vara" säger Oscar med en suck. "Jag känner ju inte igen Omar längre"

"Oscar detta hände för någon timmar sedan. Du kan inte begära att han redan kommit över det" säger jag irriterat. Jag ser hur chockad Oscar blir men jag bryr mig inte utan reser mig istället upp.

"Kommer inte Daniella snart?" Frågar jag istället och precis då så ringer det på dörren. Ogge flinar mot mig och säger: "Ta god tid på er"

"Kul" säger jag och går sedan ut i hallen och öppnar dörren. Jag möts av ett jättestort leende från de finaste personen i världen. Hon gör mig alltid på bättre humör.

"Hej" säger jag glatt.

"Hej" svarar hon minst lika glatt tillbaka och jag kramar om henne. Att bara känna hennes kropp mot min får fjärilarna i magen att vakna till liv. Hur kan en människa vara så fruktansvärt underbar? När vi tillslut släpper kramen så backar jag in i huset så hon kan komma in. Hon tar av sig skorna och följer sedan med mig in i köket.

"Hej" säger hon glatt till Oscar och Ogge och de båda reser sig upp och kramar om henne.

"Hej" svarar de i mun på varandra. Hon ler och sätter sig sedan ner bredvid mig, mitt i mot Ogge.

"Var är Omar?" Frågar hon efter en stunds tystnad. Vi tre kollar snabbt på varandra innan jag vänder mig mot Daniella som tittar på mig.

"Där uppe. Det har hänt en grej" säger jag.

"Vaddå?" Frågar hon snabbt.

"Eh, han gjorde typ slut med sin flickvän.." Säger jag.

"Varför?" Frågar hon.

"För att han var rädd för att hon skulle börja må dåligt av fansen beteende mot henne" säger jag. "Men han ångrar det nu. Väldigt mycket men är rädd för att det är försent" Daniella ser först chockat på mig men nickar sedan.

"Är det okej om jag går upp och pratar med honom?" Frågar hon och jag nickar.

"Visst, gör det" säger jag och ler mot henne. Hon ler tillbaka innan hon reser sig upp och lämnar rummet och det la sig ännu en tystnad över rummet.

---Daniella---

Jag smyger upp för trappan och öppnar en liten bit av dörren så jag kunde titta in. Jag ser att Omar sitter i ett av hörnen med knäna uppdragna till hakan. Hela han skalar och jag hör ända hit att han gråter.

"Omar" viskar jag och öppnar dörren helt.

Han tittar upp på mig en kort stund innan han tittar ner igen.

Jag går in och stänger dörren efter mig innan jag sätter mig på sängen som är en liten bit ifrån där Omar sitter.

"Omar jag vet hur det känns. Snälla låt mig hjälpa dig" jag viskar ut orden och jag hör att han snörvlar innan han tittar upp på mig med rödsprängda ögon.

"Daniella jag har sabbat allt. Det ända jag vill just nu är att försvinna och dö"

___________________

Stackars Omar ..❤️

Hoppas art ni gillade kapitlet👌

Puss på er!😚

//Wilma💋

[REDIGERAD]