a magic life alone

45

Kapitel 45

Räddning

När Maja vaknade låg hon på en bår. "Hon vaknade," skrek någon så högt att Maja höll händerna framför öronen. Läkaren som hade undersökt henne kom fram till henne. "God dag. Hur mår du?" Frågade han medans han sken en ficklampa i hennes ögon och kände efter puls. "Jag mår bra," sa hon och blev yr av att hon gungade upp och ner hela tiden eftersom de som höll i båren gick. De stannade och läkaren hjälpte henne att komma upp. "Kan du stå?" frågade han medans han släppte taget om henne. "Ja," sa hon och tittade omkring sig. "Vad hände och var är vi," frågade hon. "Du dog," sa doktorn. Maja tittade med stora ögon på honom. "J..jag dog?" Sa hon misstänksam men började minnas det som hänt. "Minns du inte. Vet du vem du är?" Maja tittade lite förvirrat på honom. "Ja, jag vet vem jag är, jag minns bara inte så bra vad som hände. Wilma och Liam och sen k..k..kniven." Hon for handen mot magen, tröjan var blodig men hennes mage gjorde inte ond. Hon tittade omkring sig. "Hur länge har jag sovit och var är vi," sa hon rädd att hon gick bort från Michael. "Ta det lugnt, du har sovit i en halv timme och vi är på väg till Michael," sa han. Maja andades lättat ut. "När är vi framme?" Frågade hon sen. "Om kanske några minuter kanske, vi kommer att stanna snart."

Som läkaren sa stannade alla efter han pratat klart. Alla ledare samlades och deras samtal handlade om Maja. "Hon borde kanske gå tillbaks, hon är i inget tillstånd att slåss just nu," sa någon. "Absolut inte, utan henne har vi inte en chans," sa nån annan. De diskuterade länge men kom ingenstans. "Får jag kanske säga vad jag tycker," sa Maja lite irriterat om att de ignorerade henne. Alla tystnade och tittade på henne. "Jag vill inte gå tillbaks, jag vill inte ge upp nu. Jag ska slåss tillsammans med er eftersom han förtjänar det. Vi måste stoppa honom. Han tror att han kan ta vad han vill, när han vill, utan att det blir några konsekvenser men det är inte sant. Jag tänker slåss med er och tillsammans ska vi vinna detta dumma kriget," sa Maja arg. Det var tyst ett tag men sen sa någon. "Du dog och du kan dö igen." Maja tittade på mannen som sa det och sa. "Om jag dog skulle jag inte vara här, så sluta överdriva. Mikeal har tagit allt ifrån mig, jag är inte samma person jag var innan, jag kan inte vända ryggen mot det nu, för mycket har hänt och det är dags att han ska få sitt straff för det han har gjort mot mig och vad han var gjort mot alla andra. Jag bryr mig inte om min hälsa så länge han lever och går runt på denna planeten." Några tittade lite tveksamt men de mesta såg glada ut att Maja skulle vara på deras sida.

Mindre än en fem minuter senare såg de slottet. Det var fortfarande mörkt men de var tillräcklig nära för att se hur många vakter det fanns. Majas grupp som bestod av 20 häxor gick in i slottet. Det fanns en spion åt dem som öppnade en bakdörr. De smög genom slottet och delade upp sig. Majas grupp som bestod av tio häxor skulle gå till källaren och befria alla medans den andra gruppen skulle ta ut vakterna. Slottet var stort och de gick genom många korridorer men tillslut kom de till källarna. Men de dörrarna var självklart låsta.

"Hur ska vi låsa upp dem?" Frågade Maja till Lukas som stod bredvid henne. Någon annan svarade "Vi kan kanske spränga upp dörren?" Maja skakade på huvudet "Det skulle alla vakter höra och då skulle alla komma hit." Killen som Maja hade spöat två gånger kom fram. "Jag kan öppna den," han lade sina händer på dörren och verkade koncentrera sig. Han vred på sina händer och då hördes ett lite knäckande ljud. "Hjälp mig," sa han åt Maja. "Jag vet inte vad jag ska göra," sa hon förvirrat. Han fnyste, använd dina krafter, andas lugnt ut och in och hjälp mig att förstöra låstet." Maja gick fram till honom och satte sina händer mot dörren. Hon stängde ögonen och koncentrerade sig. Tillsammans fick de låset att bryta isär.

Alla kom fram och hjälpte dem att flytta på dörren som inte satt fast längre. Killen nickade nöjd mot henne. Sedan gick de långsamt in i den mörka korridoren. Ingen sa ett ord och tystnaden var ganska läskig. De gick in i en annan dörr och där hittade de några människor. Maja hade sett några av dem första gången hon var hos rådet. Alla såg trötta och magra ut men förutom det verkade det inte vara något fel på dem. De blev glada när Majas grupp kom in i rummet och låste upp deras bojor. "Var är de andra." Frågade Stella en av dem. "Var är min syster?" Kvinnan som Stella pratade med såg ledsen ut. "Vi har ingen aning, de höll oss isär" Hon sa tre namn, en som Maja inte kände men även hennes pappas namn och Jennys. "Varför höll de er separata?" Frågade Lukas dem. "Vi vet inte." Sa en av männen i rummet.

Gruppen delade på sig, fem av dem följde med dem som blivit befriade och de andra fortsatte genom korridorerna. De öppnade ännu fler dörrar men alla rum var tomma. "Var kan de vara?" Frågade Maja tyst. "Varför höll de några isär från de andra?" Sa hon medans de fortsatte genom alla dörrar och korridorer de kunde hitta. "En av dem är ledaren till rådet och de sista två var bara för att irritera dig." Sa Stella. Maja kände sig skyldig och illa till mods. Stellas syster var där på grund av henne. De gick genom hela källare men ingen var där. Så de vände sig om och gick uppför trappan igen. Genom kommunikationsradio hörde de att de andra började slåss mot armén men att de hade tur och att de såg ut att de skulle vinna. De hörde även att alla vakterna på första och andra våningen var tagit hand om. I källaren fanns ingen men de hade fortfarande tredje och fjärde våningen kvar och de var rätt så stora. Majas grupp tog översta våningen medans de andra tog tredje. Även där var det helt tyst och Maja misstänkte att något var fel, allt gick för lätt. Det var som om Michael lätt hans män dö, det var som han inte försökte alls.

När de nästan ville ge upp, när de befann sig i det sista rummet på våningen hittade de dem. De var fastbundna och hade något i munnen så att de inte kunde prata. Liksom dem andra såg de bara lite magra ut men de såg även skräckslagna ut. När Maja gick mot Jenny och tog lakan ur hennes mun sa hon hes. "Maja, det är en fälla vi måste gå, nu." Stella knyte loss sin sister och de andra hjälpte ledaren och Majas pappa. "Var är han?" Frågade Maja efter hon kramat Jenny. "Han vet att ni skulle komma, han visste men lätt sina män stanna här utan försvar. Maja, han lätt sina män dö, han är galen. Han ville aldrig vinna det här kriget." Maja tittade oförstående på henne. "Men varför skulle han göra det?" Jenny skakade bara på huvudet. "Vi måste gå härifrån." Sa Maja. Alla hjälpte dem att gå ut. Maja ignorerade sin pappa men gav honom ändå en snabb kram eftersom hon var lättat att han var okej. Alla gick ut men innan Maja och Lukas hann gå ut stängdes dörren. "För sent," sa någon bakom Maja. Hon vände sig om och såg in i mörkblåa ögon.