a magic life alone

39

Kapitel 39

Anja

Anja log och sa "Du vet att det är oartig att stirra," Maja skakade på huvudet för att samla tankarna. "Förlåt, det var bara att jag inte förväntade det här." Anja log igen och tittade forskande på henne. "Jag vill inte vara oförskämd men varför ville du prata med mig?" Sa Maja lite tveksamt. "Sätt dig ner, är du snäll," Maja satte sig ner och väntade tills Anja skulle fortsätta. "Det handlar om Michael," sa hon och Maja kunde inte låta bli att rycka till. "Vi vet var han är och han vet vart vi är, det kommer inte ta länge tills kriget börjar," det var tyst en stund när Anja sa "jag ville säga det så att du kunde förbereda dig. Det kommer bli en strid och många kommer att bli skadade," Maja nickade lite och undrade vart Anja ville komma med detta. "Finns det inget sätt att förhindra kriget?" Sa hon och väntade på att Anja skulle säga det alla förutom Julia hållit hemligt för henne. "Nej, vi har redan vetat att denna stunden skulle komma länge och ödet har bestämt att det ska vara nu." Maja tittade på henne, hon såg så modigt och stark ut varför skulle de behöva henne. Maja fattade inte hur hon kunnat vara personen i profetian, hela den där lägret var starka och kunde ta hand om sig själva, varför behövde de henne, en 15 årig tjej?

"Vad vill ni att jag ska göra?" Sa hon för att få Anja att säga något om profetian. "Jag frågar dig att slåss med oss och få stopp på det här kriget. Om Michael vinner betyder det slutet på alla häxor, alla kommer att dö om vi inte gör något." Maja tittade på Anja, hon hade inte sagt allt men hon sa lite av vad som står i profetian och Maja visste att det var sant det hon sagt. "Det är självklart jag ska slåss mot Michael med er, jag skulle ge mitt liv för det, men det enda jag inte fattar är varför ni behöver en femtonårig tjej som inte har sina krafter." Anja tittade lite tvekande på henne "Det är komplicerat," sa hon ursäktande. "Jag vet," sa Maja. Anja tittade på henne "Va?" Maja tittade henne i ögonen. "Jag vet. Men det jag inte vet är varför den där gåtan skulle handla om mig." Anja spärrade upp ögonen satte sig lite längre fram på stolen och tittade forskande på Maja. "Gåtan? Du vet, hur?" Maja bestämde sig att säga lite av vad som hänt, tillräcklig för att hon kunde få svar. "Det fanns en häxa i skogen som hjälpte mig att överleva, hon var den enda som berättade. Det fanns så många som stod mig nära och visste, men någon som jag knappt kände alls berättade sanningen för mig. Varför var det så viktig för alla att ljuga mot mig?" När det var tyst ett tag tittade Maja upp mot Anja som tittade lite medlidande på henne. "För ditt eget bästa, vi var inte säkra på om det var dig det handlade om." Maja tittade forskande på henne. "Ni VAR inte säkra? Jag har läst profetian, visst det finns några grejer som kunde betyda att det är jag, men det finns inget, ingenting alls för att ni kan vara säkra. Men ni är säkra nu? hur?" Anja såg ut som om Maja kommit på något som hon inte fick veta. Sen knackade det på dörren och kvinnan som lett Maja ditt kom in. "Förlåt att jag stör men du har ett möte om fem minuter." Anja tittade på Maja och log "Vi får fortsätta den här konversationen nån annan gång."

"Hur gick det?" Frågade Stella när Maja kom genom dörren. "Det gick helt okej. Men det var verkligen en överraskning att Anja var någon jag kände, Aria att din mamma det glömde du antagligen berätta." Sa Maja ironisk. Maja var inte arg på henne men det hade ändå varit bättre om de bara sagt det från första början. Hon blev trött på att alla ljög mot henne hela tiden. De åt lunch men den här gången satt Wilma och Liam inte hos dem. Lukas var upptagen så han åt inte heller. "Vi tänkte göra lite konditionsträning i skogen. Du får följa med men om du inte vill behövs det inte," sa Aria lite tveksam. "Varför skulle jag inte vilja det?" Frågade Maja och tyckte att Aria betedde sig konstig. Aria och Stella tittade på varandra "ja, du vet, skogen och allt," sa Stella lika stelt som Aria. Maja tittade från den ena till den andra, hade de blivit tokiga? "Vad är det för fel på er?" Sa Maja och tittade som om de blivit gula och skrattade som elefanter. "Vi är oroliga för dig, det som hände i skogen." Maja tittade på dem och sa "Det som hände har hänt, jag kommer inte att glömma bort det som hände men det betyder inte att jag aldrig kan gå i en skog längre, jag lovar, jag mår bra och kan följa med er."

Efter de ätit gick de in i skogen. Först sprang de en gång runt arenan och förbi alla hus men sen tog de en liten stig mot skogen. Efter de sprungit tre minuter stannade Maja tvärt. Även Stella och Aria stannade. Maja kände igen stället, hon stod bredvid träden där hon hade legat och trott att hon skulle dö. "Är du okej?" Frågade Stella lite orolig. "Ja det är jag," sa Maja och sprang vidare. Efter en timme kom de till något som såg ut som om det funnits en brasa där. Maja insåg att hon även varit där men att det den här gången bara hade gått snabbare att komma ditt. Maja mindes att hon hade försökt i flera timmar för att få igång elden och till slut hade hon lyckats och somnat med den lilla värme elden gav henne. "Maja?" Frågade Aria. "Vet du att när man har det kallt och inte har nån mat börjar man uppskata allt mer, man börjar uppskata all mat man haft innan, uppskata att man uppfunnit hur man kan få sitt hus att bli varm." Sa Maja drömsk. Hon sprang vidare och efter några minuter insåg hon att hon sprang tillbaks. Hon sprang den väggen hon hade kommit, hon gjorde det utan att tänka på det. Då insåg hon också att det inte var långt kvar till stugan.

"Vi måste vända oss om, nu," hon började springa men Aria och Stella stoppade henne. "Vad är det Maja, vad är det för fel?" Sa de oroliga. Maja tittade på de båda. "Vi kan inte gå dit, vi måste gå, snälla," sa hon skräckslagen. "Ta det lugnt Maja allt är okej," sa Stella och gick fram till henne med höjda händer som om hon var ett djur man inte fick skrämma bort. "Allt kommer bli bra," Maja skakade på huvudet. "De får inte hitta mig, det får de inte," Aria kom fram till henne och la sina fingrar på Majas kinder. "Maja jag tror du är i chock, ta det lugnt bara," Maja tog några djupa andetag. "De kommer inte hitta dig," sa Stella lugnt. Det var tyst ett tag men sen började Majas halsband lysa och de hörde en röst bakom träden. "Ja de kommer att hitta dig, det har de redan gjort." Maja ryckte till, en siluett kom fram bakom träden. Han hoppade på Maja så att hon föll mot ett träd. Han satt på henne så det enda Maja kunde titta på var hans ansikte. Hans ögon var blodsprängda och full av ilska. Det såg ut som hans ansikte var söndersliten eftersom det satt massa sår på det. Men det värsta var hans hals som hade ett mega stort ärr från Majas kniv. "Har du saknat mig?" Sa Oscar förbannad och slog henne hårt i ansiktet.