a magic life alone

21

Kapitel 21

den avlidne

"Vad har du gjort för träskulptur?" Frågade Maja nyfiken. Julia log och tog bort kartongen som hon hade satt över sin figur innan. När Julia tog bort kartongen stirrade Maja med öppen mun på det Julia hade gjort. Hon gjorde en tjej som var 20 centimeter lång. Hennes kläder var vackra och hon såg ut som hon kunde klara alla faror i hela världen. Hon såg modig och var vackert ut. Julias träskulptur förställde Maja men Maja tyckte att den där tjejen var mycket vackrare och såg mycket modigare ut än vad Maja var i verkligheten.

När Majas mamma dog hade hon tyckt synd om sig själv och inte trott att sitt liv skulle bli det samma som förut. Maja hade hatat sitt liv men nu hon insåg hon att varit ganska naiv och svag. Maja tyckte inte synd om sig själv längre och accepterade sitt öde men hon var inte modig alls. Hon var inte vacker heller, Maja var aldrig den finaste i klassen, hon var alltid en tjej killarna inte tyckte var värd besväret. Maja blev förvånad att Julia avbildade henne så. "Du behöver inte se så förvånad ut, det här är du och hur jag ser dig." Sa Julia stolt och gav den till Maja. Maja var väldigt tacksam att Julia. "Den är verkligen jätte fint." Sa hon och gav Julia en stor kram.

Efter de gett varandra träskulpturerna städade de undan och gjorde sig färdig för att gå igen. Allt de hade gjort ställde Julia på en av de många hyllorna som hängde vid ena väggen. När de öppnade stugans dörr såg Maja att det redan var mörkt ute men som tur hade Julia tagit med sig en ficklampa. Det hade slutat regna men skogsstigen var ändå ganska halt så nu tog det ännu längre tid för dem att gå tillbaks. När de äntligen var hem hos Julia igen var klockan nio. De lagade potatis med hamburgare och småpratade när de åt. Efter de ätit diskade de och sedan var det dags att gå och lägga sig igen.

Maja sov ganska dåligt. Det regnade hela natten och ljudet av regndroppar mot fönstret höll Maja vaken. När klockan var 7 bestämde hon sig att sluta försöka sova och gick istället ner för att läsa en bok. Maja tyckte inte så mycket om boken så hon var glad när hon äntligen läst klart den. När Maja tittade ut såg hon en skugga mellan träden. Maja tog fram ficklampan ur köket, öpnade dörren och lyste upp träden där hon sett skuggan. Men ingeting var där. Hon hade antagligen bara inbillat sig. Så hon gick in och låste dörren. Bara för att vara säkert.

När Maja satt igen och ville börja läsa hörde hon ett ljud som kom från fönstret. Maja öppnade fönstret så snabbt hon kunde och med ficklampan sken hon där ljudet kommit ifrån. Det var helt tyst och mörkt. Men när Maja var på väg att stänga fönstret igen reflekterade ljuset från hennes ficklampa på något. Maja såg två små cirklar som reflekterades av ljuset. Och då insåg hon att det var ögon. Ett förskräckt ljud for ur Majas strupe innan hon kunde hindra det. Och det ljudet fick ägarens ögen att gå där ifrån. Maja kunde inte se vad det var men på grund av ögonens höjd och storlek uppfattade Maja att det inte var mänskliga ögon. Det hade varit från ett djur, men vilket?

Lite spänd stängde Maja fönstret igen och satte sig på soffan. När hon försökte få sitt hjärta att slå vanlig igen hörde hon ett ljud som kom från inomhus, från övervåningen. Lite nervöst gick hon upp för trapporna och stannade framför Julias rum, där ljudet kom ifrån. Efter att ha tagit ett djupt andetag öppnade hon snabbt dörren, men då såg hon att hon varit rädd i onödan. Julia satt på sin säng med en stor fotoalbum. Tårar rann nerför hennes kinder och Maja gick fram och kramade henne. "Varför är du ledsen?" Frågade hon orolig. Julia tittade tårögd på henne och istället för att svara stirrade hon på en bild i fotoalbumet. På bilden var en tonåring som inte kunde vara mycket äldre än Maja. Det var en tjej med mörkbruna ögon som liknades Julias ögon. Tjejen på bilden var faktiskt ganska lik Julia. Var de kanske syskon? Maja hade sett henne förut någonstans. Då insåg hon att tjejen stod som en träskulptur på hyllan i Julias rum. De flesta figurerna var djur men det fanns även några människor. Och alla människor var en enda tjej. Tjejen som Julia stirrade på.

"Vem är hon?" Frågade Maja sorgsen. Det var tystlänge. "Det är min lilla syster." Sa Julia olycklig. "Varför är du så ledsen." Frågade Maja men insåg att det var en ganska dum fråga, Julia svarade ändå. "Hon bodde här med mig. Vi flyttade hit när våra föräldrar hade kastat ut oss. De orkade helt enkelt inte ta hand om oss längre." Sa Julia arg och slutade för att samla sig. "Vi flyttade hit och vi började sälja våra träskulpturer. Jag var förkrossat när vi lämnade våra föräldrar. Min sister hette Nina och hon sjöng jätte bra, så när jag kände mig ledsen sjöng hon för mig och det fick mig att bli glad igen. Hon var så stark och modig, hon var alltid den av oss som skulle få den bästa framtiden. Hon var smart och snäll. Hon var allt jag ville vara även om hon var några år yngre än mig." Sa Julia med tårar i ögonen. Maja tittade medlidande på henne och lyssnade.

"Men efter ett år började hon bli sjuk. Jag tog hand om henne men efter ett tag räckte min vård inte längre. Hon blev allt sjukare och jag försökte övertala henne till att åka till ett sjukhus. Men hon var envis och sa att allt skulle bli bra, så jag gjorde inte det. Men hon blev sämre för varje dag. Så till slut tog jag henne till ett sjukhus ändå medans hon skrek åt mig och bad mig att inte göra det. Jag samlade alla våra pengar till den sista krona vi ägde och använde det för att skaffa hjälp åt henne. Men hon var redan för sjuk så..." Julia slutade men Maja förstod vad hon menade. "Hon dog?" Sa hon försiktigt. Julia nickade intensiv. Maja kramade henne, Julia tog emot kramen Hon bar kläder från någon som var död. Maja förstod nu varför Julia bodde där helt själv och hon tyckte så synd om henne. Julia hade tagit hand om sin sister och Maja misstänkte att Julia kände sig skyldig på nått viss. "Det var inte ditt fel." Sa hon till Julia, som började snyfta ännu mer. Julia hade upplevt så mycket men var ändå så stark och snäll. Maja kunde inte tro att Julias föräldrar verkligen kunde ha kastat ut ett sånt trevligt barn. De måste verkligen ha varit korkade för att göra något så dumt. "Men det känns så." Sa Julia efter att ha snyftat ett tag.