a magic life alone

5

Kapitlet 5

Hotet

Nästa dag var det första skoldagen på den redan sämsta skolan som hon hade vart på i hela sitt liv. När Maja gick ner för att äta gick alla elever åt sidan, alla tittade på henne men hon ignorerade dem. Maja satt ensam vid ett bord och alla omkring henne viskade och skrattade men Maja satt där bara och stirrade framför sig, hon hade inte ens sett Jenny. Maja visste att Jenny kanske inte ens ville se henne. Maja visste att hon, Moa och Jacob undvek henne.

Första lektionerna var jätte tråkiga, hon var ensam förutom läraren och Maja orkade inte bry sig om lektionerna heller. På rasten satt hon ensam på skolgården och tittade vad de andra eleverna gjorde. Skolgården var ganska stor. Den bestod av mycket gräs och träd. Där fanns även en flod. Maja tyckte att vattnet såg väldigt rent ut och längtade till sommaren så att hon kunde bade i det. Eleverna omkring henne spelade fotboll, skrattade, sprang och pratade med varandra. Maja började avsky varenda en av dem. Hon kände sig ensam i den vackra gården. Solen sken, fåglarna sjöng men hon kände sig ensam, mer än hon någonsin gjort.

Sedan hade hon idrott och det var det värsta av alla lejtioner. Det var utomhus och hon skulle ha idrott när alla andra hade rast, så alla tittade på vad hon gjorde. Idrotts lärare tyckte inte om henne och han gav henne svåra uppgifter. Maja hade också jätte dålig kondition så då blev det ännu svårare. Maja var alltid bra i skolan men idrott tyckte hon alltid mist om. Efter en timme av att springa, göra armhävningar och att läraren skrek åt henne var hon för trött att fortsätta. "Spring" sa han för hundrade gången, men Maja lydde inte eftersom hon var för utmattat. "Nej" Sa hon hes. Hon stannade och fick nästan ingen luft. "Vad sa du till mig?" Sa läraren hotfull "Nej" sa Maja nu mer bedjande. Han gick fram mot henne, tog henne vid hennes armar och skakade henne. "Jag sa spring." Maja hatade honom verkligen "Karl, det räcker nu" sa Astrid som kom gående mellan de andra eleverna. Han släppte henne och tog några steg bakåt.

Maja satt själv på lunchrasten men åt ingenting. Hon var så arg. Hon såg att hennes vänner titta på henne, de såg oroliga ut men Maja kunde bara tänka på rådet som gjorde allt de kunde för att göra hennes liv så jobbigt. De ville att hon skulle vara ensam, att hon inte hade någon att vara med. De ville att alla skulle vara emot henne. Men det fick inte hända, hon skulle inte låta dem lyckas. Maja ställde sig upp och gick ut. Hon visste inte vad hon skulle göra än, men hon var några veckor kvar til hennes födelsedag.

Det hade varit en jobbigt första skoldag. Men Maja brydde sig inte längre om vad andra tyckte om henne. Det enda hon brydde sig om var sina vänner, även om det kändes som de svek henne. Och även om de inte fick prata med henne. Hon mindes hur hennes vänner hade tittade på henne när hon åt. De kanske inte svek henne trots allt? Det var det enda hon behövde, vänner som brydde sig. Hon saknade när hon var i sjukhuset, när Jenny var där och pratade med henne. Hon blev alltid glad när hon såg henne, hon var snäll och energi full. Jenny liknade Aria ganska mycket. Alltid öppet och glad. Då började Maja tänka på hennes vän som hon inte hade sätt så länge. Hon undrade hur det gick med henne. Skulle Aria sakna henne eller redan glömt henne? Maja visste att hon kanske aldrig skulle få se henne igen. Hon behövde en vän som Aria, Jenny även Jacob eller Moa. Hon kände Jacob och Moa inte så bra men ändå saknade hon när de kom och sa hej till henne.

Det fanns fotsteg i hallen. Maja gick så fort men så tyst som möjligt hon kunde till dörren och låste den. Kanske var det ingen där men det var många som ogillade henne och det kunde alltid hända något. Fotstegen stannade framför hennes dörr och Maja tog några steg bakåt. Den som stod framför dörren försöker inte öppna den, den puttade ett brev under dörren. Sen försvann fotstegen igen och det blev alldeles tyst. Det var ett vitt brev, hennes namn stod på det. Hon gick fram och tog den, utan att öppna dörren. Hon satte sig på sin säng och började läsa.

Till: maja

Vi är så ledsna att vi inte kan prata med dig. Men vi kommer aldrig att sluta försöka hjälpa dig. Rådet tror att de har fått vad de vill. Att du är ensam men det är du inte. Var försiktig med vad du gör, de ser allt. Det är några elever som förbereder sig nåt, vi vet inte riktig vad men det är inget bra. Vi ska försöka att hålla dig informerad om vad som pågår. Kom ihåg att du aldrig är ensam. <3

Nu kände hon sig redan bättre, hon hade lika lektioner som på den första dan, men nu gick det lättare och snabbare. På idrott var det roligare och orkade hon mer. Hennes kondition började bli bättre och det var fortfarande barn som tyckte att det var kul att titta på medans läraren skrek åt henne. Läraren var fortfarande dum mot henne, men hon klarade nästan allt han sa åt henne att göra, och då såg Maja hur arg han blev på grund det. Det var en av hennes favorita underhållningar, se på när lärarens huvud blev rött av hat. Det var underlig hur roande det egentligen var. Det kändes som om eleverna började bli trötta på att hata henne. Och hon fick två mer brev av Jenny den veckan. Alltid när hon fick ett sånt brev, blev hon gladare. Hon skrev några brev tillbaks, och på det sättet pratade de lite ändå. Jenny skrev om vad som hade hänt på lektionerna och saker som hon gjorde. Det var samma saker Maja och Jenny pratade om när hon varit på sjukhuset. Jenny sa att det fanns en grupp elever som skulle göra något mot henne men Maja brydde sig inte om det.

Det var redan mörkt men ändå satt Maja kvar på skolgården. Hon tittade på stjärnorna som hon alltid gjort och älskat. Maja visste inte varför hon tyckte så mycket om att titta på dem, hon tyckte bara om att se ljuset i det mörka. De var hennes påminnelse att det alltid fanns ljus och godhet även i de mörkaste ställena. Hon kunde sitta så på flera timmar och glömma bort hela världen. Hon tyckte att det var skönt att kunna glömma allt även om det bara var för nån minut. Maja hade bara varit där på två veckor men det hade redan hänt så mycket. Det var väldigt tyst i skolgården. Och Maja undrade om det fanns nån by där i närheten, kanske kunde hon gå dit. Hon hade mycket fritid, men det skulle rådet aldrig godkänna.

Maja ställde sig upp när hon hörde röster. Hon såg ingen men hon var säkert på att hon hade hört nåt. Efter några minuter satte hon sig ner igen. Det var inget, sa hon till sig själv för att lunga ner, det var ingen. Maja blev ändå orolig. Hon ställde sig upp och gick till skolans dörr. Men innan hon han sätta två steg var det någon som puttade henne bakifrån, då ramlade hon på marken. Hon försökte komma upp men det gick inte, hon kunde inte röra sig. Men det var ingen som höll i henne. Vad hände? Kunde det här vara någons krafter? Då insåg hon att hon inte ens visste vad krafter innebar.

Plötsligt stod det en kille framför henne. Det måste vara hans krafter tänkte Maja ängslig. Maja märkte att han ansträngde sig mycket för att använda dem. Krafterna måste förbruka mycket energi, för nu släppte han henne med sina krafter och höll ner henne med sina händer istället. Sen kom ett högt ljud och Maja börja skrika av smärta. Hon kände att hennes öron blödde. Kunde det här också vara någons krafter? Men hur många var de? Maja kämpade att komma ur killens grepp men han var starkare än henne. Hennes öron susade och hon hade inga krafter som hon kunde försvara sig själv med. Hon fick ett spark i magen. En annan killen tog upp henne och kastade henne mot skolans vägg och då blev hon sparkat igen. En av killarna höll upp henne. Maja stod skakande på sina ben, de var tre personer. Två killar och en tjej. Killen som höll upp henne tog ett stryp grep om Majas hals "Jag får... ingen lu..ft." Sa Maja chockad. Hon kämpade emot och lyckades att slå killen som försökte strypa henne. Greppet om halsen försvann men då blev hon sparkat igen. "Rådet borde mörda dig. När det är dags kan vi gör det åt dem. Då skulle vi göra det väldigt långsamt så att du vet vilken missfoster du är." Efter en av killarna hade sagt det släppte de henne och sprang därifrån och de lämnade Maja tårögd efter sig.