a magic life alone

3

Kapitlet 3

Attacken

Dagen efter var det lördag så de skulle inte ha några lektioner. Jenny ville visa henne nånting. De gick över skolgården in i skogen. Det tog lång tid men till slut kom de till en stor flod. Där stod Jacob och Moa och väntade. "Vad gör vi här?" "Astrid sa att jag skulle visa dig det här, det här blir din första lektion," sa Jenny med ett stort leende. "Den här skolan är bara för barn som redan har fyllt femton men för att det har hänt nåt med din familj och för att din faster är rektorn här fick du redan börja fast du är fjorton." Maja tyckte att det var en konstig ålder för att börja på en skola. "Det är så för att man då får sina krafter," sa Jacob som om han hade läst hennes tankar. "Sina vadå?" "Maja sätt dig ner," sa Jacob på en allvarlig ton. "Lyssna på mig. Du är en häxa.... tja en halv häxa då. Din pappa är en mäktig trollkarl men han blev kär i en människa. De fick barn men det är högst förbjudet att en trollkarl får barn med en människa. Man vet inte vad som händer när man är halv blod. Många säger att halv häxor har mäktiga krafter och är oförutsägbara men andra säger att de har inga krafter alls eller är jätte svaga."

Maja tittade från den ena till den andra och hon trodde att dom skämtade, men de såg alldeles för allvarliga ut. Det kunde inte vara sant, hennes pappa skulle aldrig ha lämnat henne, han dog när hon föddes och hennes mamma skulle aldrig ljuga om något sådant. Hon kunde inte vara en häxa. Det fanns inga häxor, de fanns bara i sagor och filmer. "Maja?" Sa Jenny försiktigt "Det kan inte var sant, min mamma skulle aldrig ljuga till mig och min pappa dog när jag föddes!" Sa hon arg och med tårar i ögonen. "Men Maja...." Började Jenny men Maja lyssnade inte. Hon ställde sig upp och sprang därifrån så fort hon kunde. Hon ville bara springa. Till hennes mamma och Aria. Som om inget hade hänt. Att hennes mamma fortfarande levde, att hon väntade på henne när hon kom från skolan.

Maja grät men orkade inte springa längre. Hon satte sig mot ett träd. Hon blev så trött att hon la sig ner och somnade.

Maja vaknade. Det susades i hennes huvud och det kurrade i hennes mage. Hon behövde äta nåt, hon hade inte ätit sedan imorse. Det började redan blir mörkt. Men vart var hon? När Maja sprang iväg från Jenny och de andra gick hon bara någonstans, hon visste inte var hon hade gått. Det enda hon tänkte på var att komma iväg. Maja satte sig upp och började gå. Efter en timme insåg hon att hon var vilse. Normalt tyckte Maja om skogen men nu var det mörkt och skugorna bildades monster som rörde på sig. Maja visste alltid att hon var annorlunda. Men hon visste inte om hon skulle tro på att hon var en häxa. Om det var sant hade hennes mamma alltid ljugit till henne hela livet och hon ville komma ihåg sin mamma som den vackra snälla kvinnan hon älskade. Om det var sant skulle allt ändras. Hennes liv, vad hon tror på, vem hon var.

Maja gick fortfarande. Det hade blivit mörkt för länge sen. Maja gissade att klockan ungefär var klockan 11. Det var kallt och Maja frös. Hon var fortfarande hunbrig och nu blev hon trött också. Hon behövde gå tillbaks till skolan. Det fanns ingen annanstans att vägen. Men det var svårt att hitta vägen. Hon var i en främande skog. Maja ville sätta sig ner när hon hörde ett ljud. Hon kände igen den. Mamma hade lärt henne mycket om djur. Vilka som var snälla, vilka som aldrig brydde sig om nåt och de som var farliga. De som man hoppades att man aldrig behövde träffas. Det här var en grupp vargar. De omringade henne. De var arga och hungriga.

Vargen som var framför henne visade sina tänder och det betydde inget bra. Hennes hjärta började slå snabbare och hon började svettas. Det enda hon tänkte på var att springa därifrån och det gjorde hon. Hon sprang så fort hon kunde men vargarna var snabbare och fler. De var smarta. Maja sprang men hon blev trött snabbt och sänkte farten, dålig kondition hjälpte inte direkt heller. En av vargarna bet henne i benet. Hon skrek och ramlade på marken. Det kom en annan och den började bita i Majas andra ben. Med händerna försökte hon slå vargarna ifrån sig men de andra två bet i hennes armar. Det fick inte vara över. Hon fick inte dö så där. Hon blödde mycket och tappade känslen i vänstra benen. Den sista vargen satte sina tänder i hennes nacke. Maja skrek och slog omkring sig. Det var över. Tårarna rann nerför hennes kinder. Men sen hände något, något konstig, hon hörde ett högt ljud. Hon dog inte, det var i verkligheten, vargarna släppte greppet om henne och hon hörde en kvinnas röst. "Gå, gå här ifrån" skrek den. Det hjälpte. Vargarna sprang iväg. Hon blödde, hennes hela ben och armar var dränkta med blod och hon hade svårt att andas. Kvinnan som räddat henne böjde sig över henne och Maja kunde se hennes ansiktet. Sen svimmande hon.