✔️Född för havet (bok 2)

Del 25 - Slut

Vatten mörkna och himlen fylldes av moln. Marken skaka och vinden Ven som en orkan.

Jag kände mig som fastklistrad då allt hände. Rädsla fyllde min kropp och jag visste inte vad jag skulle göra.

Hon som ska kalla sig för min mamma kommer att bli denna världens undergång och jag visste inte vad jag skulle göra. Vad fanns det att göra, jag var helt maktlös i jämförelse med hon. Men jag hade gjort mitt beslut, jag vägra att följa med hon som döda min pappa. Fast världen kommer gå under om jag inte följer med henne. Var jag självisk om jag inte följde henne? Är det mitt fel att världen gå under? Är det mitt fel att allt detta händer? Svaret på alla dem frågorna var ja. Allt är mitt fel.

Värdens undergång.

Vågor reste sig högt och började färdas in mot land. Marken skaka mer och blixtar slog ner från den nu mörka himlen. Skrik hördes. Byggnader brann. Marken delade sig. Ut strömma lava som hade ett enda mål, att förstöra. Vinden blåste starkt och om den fortsatte så så skulle de blåsa upp till en tornado eller orkan. Men i allt detta kaoset satt jag, en tyst åskådare som såg medan världen förintades. Kanske så var även jag i fara, men det var inte de jag tänkte på. Och utan att ens säga ett ord så började mina ögon vattna och tårar rann från mina ögon. Det hjälpte ingen att jag satt här och grät men jag kunde inte sluta. Allt var bara förmycket. Pappa, min pappa är inte här. Min pappa är borta. Mitt allt är borta. Min mamma är borta. Alla är borta. Alla har försvunnit ur mitt liv. Alla. Varenda jävla människa är tvungen att försvinna ur mitt liv som nu är ett rent helvete. ALLA. Men så, bara sådär så kände jag en arm omkring min midja och plötsligt så var jag inte fastklistrad. Jag kunde röra på mig och jag kunde se vem det var. Någon som jag knappt kände men som ändå räddat mitt liv. En tjej med hår med gyllene lockar.

"Melody, vad gör du här? Vi måst-"

och så som om hon helt stannat upp i tiden så kastade hon en blick på hon som förut var min mamma. Jag vet inte varför men hon gick och bara släppte mig. Och åter igen så var jag fastklistrad utan någon där. För alla lämnar mig. Alla. Och allt är min före detta mammas fel. Det är bara hennes fel och jag hatar det.

"Hej, det var länge sedan."

hon sa det ut i tomma intet men ändå så märkte Syrena detta. Det var som att även hon stannade upp i tiden trots allt som höll på att hända.

"Jag är ledsen, du börja gråta. Förlåt."

"Snälla, kan du bara sluta med allt detta. Det finns ingen anledning till att allt detta ska bli förstört. Få mig inte att gråta en annan gång och föralltid tappa mitt leende."

för ett ögonblick så verkade som om Syrena skulle sluta. Det såg ut som att hon själv ville sluta, men som om hon plötsligt fick uppleva en djup smärta så böjde hon ryggen och höll armarna tätt över bröstet. Men det var inte över och innan jag kunde undra nå mer så sträckte hon på sig igen och jag blev träffat av något som endast ville få mig att skrika av smärta.

(Syrenas pov)

Melody och den underbara flickan med hår som solen föll ihop och då dem nuddade backen så var det som att allt frös för mig. Jag kunde inte höra nå ljud eller se något annat än Melodys kropp som låg där helt livlöst.

Mina steg var klumpiga men jag kom ändå fram till hon. Min dotter. Hon andades inte och hennes hjärta slutade att slå.

Nej. Nej nej nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej detta fick inte hända. Melody, min dotter. Min underbara finna dotter.

"M-Melody. Lämna mig inte."

Inge svar.

"Snälla Melody, jag vill inte bli ensam igen."

Hon förblev tyst.

"JAG KAN INTE BLI ENSAM IGEN!"

Tårarna föll och jag visste inte vad jag kände mest sorg för. Melody eller att hon lämnat mig helt ensam. Jag vill inte bli ensam. All min familj dör, hon kan inte dö. Inte hon. Aldrig hon.

Men så, en ide kom till mig. Jag lyfte upp Melodys kropp och gick emot vattnet. Stegen var tunga och långsamma och vi gick förbi flickan med det före detta vackra leendet som nu bara var en min av fasa. Vi kom ändå dit till vattnet, tillsammans. Det var då det underbara hände. Hon förvandlades. Hon fick sina blågröna fjäll och vackra fenor. Hon var som jag. Jag var inte ensam.

"Mamma, jag älskar dig mamma."

Melodys lena röst kunde höras. Jag var inte ensam, jag har en dotter. En dotter.

"Jag älskar dig med min underbara dotter."

"jag vill inte vara här, låt oss gå hem. Hem till vår underbara vän som vi kan leka med hela natten lång. Bara vi, tillsammans."

och det var så det sluta. Bara vi, vi två, vi ett tillsammans. Bara jag men mig själv, helt själv. Med en dotter.

wow, det måste vara ett av dem sämsta sluten jag någonsin skrivit men jag behövde skriva ett slut och jag kände att et inte kunde dröja nå mer. jag är ledsen att jag tappat all inspiration för den här boken men nu när jag kollar tillbaka på den så skäms jag bara. allt jag skrift är förfärligt dåligt och jag förstår inte hur nån någonsin kunnat läsa någon av mina böcker men jag antar att det betyder att jag har utvecklas och ifall ni vill väsa något som faktiskt är "bra" skrivet så föreslår jag att ni läser Okej? för den är jag lite stolt över. men jag tror inte att det kommer en bok två. jag har förut haft många idéer om hur man skulle kunna fortsätta med den här bokserien men jag har bara ingen inspiration längre för detta och det är lite synd för det här var en av dem första mer seriösa böckerna jag skrev och faktiskt blev klara med. men vem vet. någon gång i framtiden kanske jag beslutar mig för att skriva en till bok även fast jag inte vet vad den skulle handla om med tanke på att alla är döda, men iallafall så hörs vi för sista gången i den här boken och åter igen förlåt för slutet och jag antar att jag hoppas att ni gillar den.

hej då.

//Cornelia