✔️Född för havet (bok 2)

Del 19

Läs hela eller inte. Valet är ditt.
(Melodys pov)

Jag hade klivit in i duschen för att försöka slappna av lite och bara få tänka igenom allt lite. Jag kände en avslappnad känsla sprida sig i kroppen, men som från ingen stans så började en smärta att växa i kroppen. Den var så hemsk.

(Eriks pov)

Jag var utanför dörren till vårt hus. Jag tog några djupa andetag innan jag gick in och sa ett mjukt "jag är hemma." men jag fick inget svar på den, utan istället hörde jag ett skrik från någon som jag känner igen som min dotter. Dem här skriken tar verkligen död på mig, men mer han jag inte tänka på för jag sprang mot skriket, mot övervåningen.

Jag kände på handtaget men dörren var låst så jag ropa högt:

"Melody!"

(Melodys pov)

"Melody" hörde jag min pappas röst ropa bakom mitt skrik. Jag kunde inte sluta skrika förens den här smärtan går över. Men det gjorde den också, sakta försvann den och jag kunde äntligen öppna ögonen, men det var något som förvånade mig då jag gjorde det. min hy...den hade blivit till blått glänsande fjäll. Jag såg även fenor på armarna såsom att jag kände något på bena och på ryggen.

Jag han inte reagera mer innan ett bank hördes vid dörren och den flög upp och in kom pappa. Jag viste inte vad jag skulle säga annat än att bara se på hanns förvånade utryck.

(Eriks pov)

"pappa jag kan förklara" var det första jag hörde då jag kom in.

"och hur tänkte du förklara när du inte ens har en blekaste aning om vad som ha hänt dig och hur. Det kanske är bättre att jag förklarar för dig istället."

"Är...är inte du förvånad?"

"jo jag är förvånad. Förvånad över att detta hände innan du ens fyllt 15."

"vänta. Vet du vad som hänt med mig och varför och allt sådant?"

Jag gick fram mot Melody och kramade om henne.

"jag vet att du troligen är rädd, det är alla. Men jag ska hjälpa dig igenom detta genom att inte längre ljuga för dig om vem din mamma är. Men innan det så är det nog bäst att vi får dig normal igen."

"pappa. Vad är jag nu, och hur ska du någonsin få tillbaka mig från den här varelsen till en vanlig tjej igen?"

"jag råkar ha känt din mamma och lyssnat till henne berätta, fast det var inte för mig. Men jag ska svara på sådana saker senare. Av det jag lärt mig så får du fokusera på att få din hud tillbaka. Det kommer vara smärtsamt och det kommer kännas som att alla dina fjäll blir avryckta och sedan får du hud fastslagen där istället, men smärtan kan inte vara för evigt. Så tänk dig att du får din hud tillbaka "

-tid skippad-

Vi satte oss ner vid köksbordet för att börja prata. Nu gäller det att berätta allt du ljugit om.

"Melody, det är dags att jag slutar ljuga för dig och börjar berätta sanningen. Men för att du ska förstå så måste jag börja långt tillbaka i tiden. Då det första livet på jorden skapades, då skapades även en ras som man kan kalla för...jag vet inte, havsmänniskor, havsvarelser, funkar nog för tillfället. Det var tydligen ett magiskt ögonblick. Men dem skapades i vattnet så det var där deras hem blev. Dem såg aldrig havet som en gud utan som en förälder eller familjemedlem som gav dem beskydd att växa upp i trygghet, och igengjält vart dem havets beskyddare som tog hand om havet. Men i havet levde dem i lycka, tills dem efter en väldigt lång tid såg oss människor. Eftersom att dem endast haft ett liv i vatten så ville det upptäcka vår värd. Det ville med andra ord bli som oss. Men hur mycket dem än försökte så lyckades dem inte anpassa sig, det var något som var mycket svårt. Men det var ju vissa som aldrig gav upp och det var dem som lyckades anpassa och bland dem så var din mammas föräldrar. Men det var även en sak till som dem hade svårt för och det var nämligen att föröka sig och få barn. Så dem var givna evigt liv istället. Men som du kanske listat ut så lyckades din mammas föräldrar att få hon. Hon fick namnet Syrena. Hon har ett lika underbart namn som du. Men tillbaka i det hela så hade din mamma också en lycklig uppväxt där hon kunde anpassa sig eftersom att det hade hon ärvt av sina föräldrar. Men den här lyckan varade inte för evigt. Hon beskrev det som något hemska, vilket det var. Dem var 20 stycken. Och en dag så började havet att skaka och vågorna slog högt. Himlen blev mörk och blixtar slog ner. Havsbotten öppnade sig och..."