✔️Född för havet (bok 2)

Del 12

(Melody pov)

Jag kände mig så skamsen som satt i mitt rum, det var helt kolsvart och det ända ljudet som hördes var rösten som prata med mig. det var jobbigt men jag försökte att inte lyssna. Jag tänkte istället på mina nya glasögon, jag behövde ha dem när jag är utanför mitt rum med andra ord så måste jag ha dem där det är ljust. Jag ville verkligen inte ha dem, jag såg ut som ett monster med dem, och särskilt när min hud ser ut som den gör. Jag förstår knappt hur det här kunde hända mig, jag skulle bara bada en snabbis, inte få hela mig förstörd.

Dörren utanpå dörren öppnades och sedan stängdes, sedan öppnades dörren till mitt rum och jag kunde se med min mörkersyn att det var pappa. (det låter lite som att hon har superkrafter men det är inte riktigt så)

"pappa, varför var det här tvungen att hända just mig, varför skulle jag bli tvungen att bli monstret i värden, varför just jag..."

"Melody, du är allt annat än ett monster, du är min dotter och kommer alltid vara."

"men jag ser fortfarande ut som jag gör, jag kan inte visa mig för folk, jag kan inte ens gå till skolan och träffa alla, vet dem ens att jag lever?"

"kom och ge mig en kram" jag nästan kastade mig in i hanns famn. Jag tror det aldrig någonsin förut har känts så skönt att få en kram.

"Tro mig när jag säger: allt är bra med dem och dem vet att du lever"

"det är bra att höra, men pappa...kan jag gå till skolan och ser ut som jag gör? Jag menar det är ju jag som är monstret bland alla"

"Melody, du är inte ett monster. Och om du vill gå till skolan så har jag fixat det. du kommer träffa en person som heter Joel och han kommer att se till dig när du är ute. Det kan ibland vara svårt att se med glasögonen vad jag har förstått. Men när du väl är på skolan så kommer en lärare alltid se till dig och hjälpa på alla möjliga sätt. Jag fixa tillomed så att du kan få en lite mer privatare undervisning"

"det låter bra pappa...om det inte är till så mycket besvär så skulle jag vilja gå och lägga mig nu och kanske ge skolan en chans. Om jag är diskret och sånt så borde det kanske gå bra."

"jag vill bara inte att jag ska stressa dig för något som du inte vill göra."
"det gör du inte häller, jag älskar dig pappa"
"älskar dig med det hjärta som jag har"
--------------

Mörkret var fortfarande i mitt rum när jag vakna, men min mörkersyn funka fortfarande. Jag stoppa på glasögonen och allt blev genast mycket mer mörkare än vad det redan var men det går nog bra. Jag leta mig fram till mina kläder som var på byro-saken vid min säng.

Jag öppna dörr på dörr och till sist var jag ute efter att ha öppnat två dörrar.

----- (sorry för alla tid skippat men jag är inte super sugen på att skriva allt sånt, ledsen.)

Jag satt på soffan i vardagsrummet. Jag var klädd i ett par svarta jeans och en grå huvtröja. Jag döljer ganska mycket av mig själv så det borde funka. Pappa kom och satte sig bredvid mig med en arm om mig.

"det är riktigt modigt av dig att redan gå till skolan, säg bara till om det blir förmycket och bu vill bara komma hem igen."

"Tack, pappa, och jag lovar att berätta ifall det blir förmycket."

En knackning kunde höras från hallen och jag gissar redan på att det är Joel. Pappa reste sig och gick för att öppna dörren. Jag kunde höra röster och sedan fotsteg komma åt mitt håll. Jag vände mig om så att jag var riktade bort från dem med blicken neråt mot backen. Jag vet faktiskt inte om jag var okej med att låta folk se mig, men det är ju bra att tänka så när man ska gå till skolan(!).

"Melody, Joel är här nu, han ska ta och föra dig till skolan."

Jag var verkligen livrädd för att vända mig om just nu. jag visste inte hur han skulle reagera, jag visste ingenting om honom eller något annat.

"Melody, det är okej, ingen kommer att döma dig. tro mig"

Det var så svårt men jag kan inte sitta här heldagen. Jag bestämde mig för att göra det här och nu ska jag göra det. så jag vände mig om, hyfsat sakta och fortfarande med blicken neråt. 

"vad trevligt att få träffa dig, Melody. Jag är Joel och jag sak hjälpa dig om det går bra för dig" av det jag kunde höra så lät han snäll, men det är nästan ingen ide att höja blicken, för allt som man ser är ljus som inte är så starkt och svaga konturer, men man måste kanske visa att man lyssnar och sånt så jag kollade rakt mot vart jag trodde att jag såg att han stödd.

"det är okej för mig men...kan...kan du beskriva hur du ser ut...det är lite svårt att se dig...jag vill inte låta konstig men...jag skulle bara vilja veta..." jag blir nästan lite rädd för hur låg min röst är när jag pratar. Det är som att jag inte ens kan kontrollera hur högt jag ska prata.

"självklart kan jag det. jag är en kille som du kanske hör" jag gillar redan han litegrann. Han har lite humor i sig. "är 25 fast önskar att man var 18 igen. mitt hår är kort precis som jag är, är bara 170 cm lång, så jag är inte riktigt en skyskrapa. Jag har grönt hår fast det spelar nog inte så stor roll, jag ser ju att du har riktigt vackert, blått, hår. Den färgen skulle vara kul att färja på min skalle. Men det är väll inte så mycket mer om du inte vill veta att jag har bruna ögon, men det var typ mitt utseende." gud vad jag gillar han, han har en riktigt härlig utstrålning som jag verkligen bara älskar."ska vi ta och åka till skolan?"

"okej" min röst(!) jag tror jag blir galen på hur låg den är.

jag kunde känna någons hand ta tag i hin hand och sedan börja vi gå, sakta.

"går det bra" det var Joels röst så jag förmodar att det är hanns hand jag håller i.

"det går bra."
han förde mig ut ur huset och vi gick och satte oss i bilen. Men innan vi satte oss så hälsa min pappa oss hej då. Så nu satt vi i bilen på väg mot min skola.

"hur känns det att börja skolan? Jag vet ni redan har börjat men man får väll undra."

"de...de ska bli spännande. Men får jag ställa dig en fråga?"

"självklart får du de, det är bara att fråga på."

"varför...tyckte du...är det något fel på mig, och hur kan du låta så lugn och glad och allt mot mig när jag serut som jag gör?"
----------------------------------------------
Hej, jag är super ledsen att jag inte fick upp den här delen tidigare men min dator (som jag typ sparar allt på) gick typ sönder. Jag behövde lämna in den och sen så kom jag inte åt den på ett långt tag. Så jag hade hela delen färdig, men min dator sabba det. Men nu har jag fått en ny dator och all så jag kan börja skriva igen. Och sorry för att jag alltid rabblar upp en massa saker. Undra om någon ens läser det...
Men synsk kanske snart i nästa del eller nått.
//Cornelia