✔️Född för havet (bok 2)

Del 15

Jag drog snabbt huvan upp och försökte ropa åt henne vilket inte blev så högt.

"gå iväg. Jag vill inte prata med dig nu."

"men det vill jag för tror du på fullaste allvar att jag ska gå härifrån när min BÄSTA vän har varit försvunnen och sedan bara dykerupp sådär. Förstå att jag har varit orolig för dig, och nu när jag äntligen får chansen att träffa dig så vill du att jag bara ska gå iväg. Förstå att saker inte riktigt fungerar på det sättet!" varför måste hon ge sådana bra anledningar.

"du...du får inte...inte...se på mig."

"varför inte det, Melody. Vad är så hemskt att du inte kan visa din bästa vän som inte skulle döma dig för något någonting?"

"jag ville inte att du skulle se..."

"se vad, Melody. Se vad!"

"jag ville inte att du skulle se mig som...som...som e-e-ett..."

"Melody, du kan visa mig. jag lovar att jag inte ska döma dig, det skulle jag aldrig göra."

"försvinn snälla bara inte."

"jag lovar."

"kom fram och se..."

Jag drog ner huvan samtidigt som hennes steg kom allt närmare mig. dem gick framför mig och jag hörde henne falla ner på knä. Nu väntade jag bara på ord om vilket monster jag hade blivit, men inget kom.

"Melody, trodde du seriöst att jag skulle lämna dig för det här? det här är något som du inte kan rå för och för att vara ärlig så ser det inte så hemskt ut." så gärna jag vill tro hon och alla på deras ord om att jag inte är ett monster, men jag kan inte, oavsett från vem det kommer från. Det spelar ingen roll att alla säger det till mig, det är bara jag som kan bestämma när jag själv anser mig som människa igen.

"jag ville inte att du skulle se vilket moster jag hade blivit för då kanske du skulle försvinna från mig och jag skulle bli ensam. S-så jag tänkte att om jag undvek dig så skulle jag kanske inte förlora dig, fast jag tänkte att jag kanske förlorar dig ändå."

"men jag skulle aldrig lämna dig, för vi är vänner och sanna vänner gör inte sådant." hon är min bästa vän men jag tänker inte riktigt släppa in hennes så lätt, även fast hon har redan sätt mig. så snabbt ändrar jag mig inte.

Jag sa inge mer utan satt bara där i tystnad. Jag kände Zom komma och sätta sig bredvid mig, hennes arm for runt min midja och hon gav mig en liten sidokram.

"men jag bara undrar, hur kunde du hitta mig just här?"

"ända sen du försvann har det här blivit lite av ett ställe där jag bara kan sitta och tänka och att du just skulle vara här var oväntat, en ren tillfälighet."

"det är så mycket jag vill prata med dig om men nu vill jag bara njuta av stunden och jag är ändå glad att jag har dig."

"jag med."

Vi sa inge mer sen, vi bara satt där i tystnaden. Men det var inge pinsam tystnad, utan en härlig tystnad. Ord behövdes inte pratas för att få stunden mera härlig.

Vi satt så ända tills Joel kom tillbaka med ätbara saker. Jag presentera Zom för Joel och tvärtom. Joel värkande tycka det var kul att jag har en sådan bra vän som Zom. vi hade extremt roligt den dagen, men den kom till sitt slut och vi alla fick fara hem. Pappa tog emot mig hemma och tackade Joel och sedan sa adjö.  

Vad som hände sedan var en blandning av bra och dåligt.
----------------------------------------------
Okej det kom ingen ny del dagen ärter men då hade typ min skrivar glädje försvunnit och så mådde jag inte riktigt så bra. Men nu kom en ny och kort del.
//Cornelia