✔️Född för havet (bok 2)

Del 24 (1)

(Melodys pov)

Dag blir natt och natt blir dag. Alldeles för snabbt har mitt snart femtonåriga liv gått förbi mig. För nu stod vi där, vi var där vi vattnet där vi skulle träffa hon. Alla tankar om det som hänt var som avstängda och det ända jag kunde tänka på var att jag inte kunde tänka på något. Jag kände mig alldeles för... jag vet inte vilken känsla som jag kände, det var så blandat, men på samma gång inte. Det kändes förvirrande.

"Är du redo?"

"pappa, jag har ingen aning. Jag...det...jag vet inte, okej. Jag vet inte vad jag ska känna."

"du behöver inte känna någonting, det är ingen som tvingar dig. Det ända som jag tänkt på när jag ställde frågan var ifall du är redo att möta ditt nya liv. Ifall du är redo, okej. Ifall du inte är redo, okej. Det finns ingen som säger att man ska vara redo att ta ett farväl. Men det finns dem som säger att man ska vara redo att acceptera verkligheten och vad den innebär. Så ifall du inte är redo, okej, men bara bered."

"ibland fattar jag inte riktigt vad du menar, men någonstans i det hela så förstod jag dig. jag är inte redo, men jag vet även."

"du kommer att få det bra med din mamma, som borde vara här när som hälls."

"snälla säg inte så, det får mig att känna mig ännu mer osäker."

"verklighet."

"juste, verklighet"

"exakt. Och tänk bara, du kommer att få vara med din mamma och jag kommer kommer att vara med Alexia. Ingen av oss kommer att bli ensamma, vi kommer att ha någon där vi vår sida. Det är väll bra?"

"men, det är inte bäst. Det kommer aldrig att vara bäst."

"Melody lyssna-"

Vågorna slog högt upp i luften utan att ens träffa oss med sitt vatten. Som om det vore en osynlig vägg framför oss. Upp slog vågorna och sedan så löstes dem upp med vinden. Om och om igen. Tills en våg for högt, högt upp i luften för att sedan försvinna och var på den nu torra marken var en kvinna klädd i en lång, vacker klänning som glittra som när solen lyste på havsvattnet. Hennes hår var lågt och hade pärlor i sig. Men ögonen, dem så mycket vackrare än minna någonsin varit. Den djupaste blå färgen som ändå var så full av liv. Hon var så vacker och det är hon som är min mamma.

Med lugna steg så gick hon upp på stranden medan klänningen släpade längst sanden. Den blev smutsig, men den var ändå lika fin.

Hon stannade framför oss, hennes ansikte visade inga känslor och det var svårt att veta vad hon kände denna stund.
"Syrena? Du... jag har saknat dig."

"min kära Erik, du är kär för mig, för du har gjort det jag bad dig om. Men på samma gång så så är du så långt bort från kär för mig. Men detta vet du redan. Så nu, låt mig träffa den som jag har saknat under snart 15 år."
"självklart. Melody, detta är din mamma, Syrena."

"hej."

wow, av allt jag kunnat säga så valde jag det mest, nej det funkar nog.

"mitt barn, min Melody. Som jag har saknat dig. du är lika vacker som sist när jag såg dig."
"tack, antar jag." det sista viska jag en aning.

-----------------------

förlååååååååååååt att det tagit en evighet, men livet kom emellan. men har ni iallafall en liten del av en större del. och jag vet att jag bara sluta detta mitt i det hela, men jag försöker få igång min hjärna, men det funkar sisådär.

//Cornelia