✔️Född för havet (bok 2)

Del 7

(Melodys pov)

Våta fotsteg kunde synas efter mig där jag gick hem, helt blöt och utan handduk. Mina kläder hängandes på min väska och mina skor i händerna. Min rosa bikini var fortfarande kvar på kroppen och små vattendroppar rann ner. Solen kunde synas men höll på att gå ner i havet vilket gjorde himlen orange. Stranden var härlig att gå på när det är solnedgång. Jag kunde se vårt hus nu, jag vet inte hur jag ska komma undan med det här, men vi får se.

Jag gick mot palmträdet för att klättraupp till mitt rum. Barken var raspig vilket gjorde att jag fick ett bra grepp och sedan klättra upp.

Min händer grep tag om taket och sedan hasa jag mig upp till fönstret. Jag hoppats att min bikini inte blir förstörd av det här. Fönstret stod öppet och jag hoppa in. Solen hade försvunnit till vattnet så det var hyfsat mörkt i mitt rum. Jag hade blicken neråt och skulle just resa mig upp men då hörde jag.

"vart tror du att du har varit hela helgen?"

Jag kolla upp och såg att pappa satt på min säng. Hanns svarta hår var rufsigt och ovårdat. Hanns ögon var en gnutta röda från troligtvis gråtande och stora påsar stärkte sig under de gröna ögonen.

"svara på min fråga, VART HAR DU VARIT!"

"jag var hos Zom" min röst var dämpad för jag har nog aldrig hört honom skrika förut.

"varför sa du ingenting? Jag har varit så orolig att något hänt dig, du kunde ju ha varit död. Jag har suttit uppe hela kvällarna och dagarna väntandes på att du ska komma tillbaka. Jag har varit ute och letat nonstop efter dig. jag var tvungen att skippa ALLT jobb jag hade för helgen för att du inte sa någonting!"

"tycker du inte att du överdriver lite nu. jag menar jag var ju bara borta ett litet tag, du hade inte behövt göra allt de du gjort" jag kan erkänna att min röst lät en aning dryg, men han behöver inte flippa ut såhär.

"Melody, tror du att på fullaste alvar att jag inte skulle bry mig när du helt plötsligt försvinner."

"men ta det chill, jag är ju här nu, det är ju inte precis som att jag kommer försvinna någon stans."

Jag kunde nu se ilskan och sorgen i pappas ögon vilket gjorde mig lite orolig. "om du bara viste! Jag vill att du stannar i detta hus ett långt tag! Du har utegångsförbud i 1 månad!"

"VA! Så kan du inte göra"

"det kan jag mycket väl göra" med det sagt så reste han sig från sängen och gick ut genom dörren, han stängde den med en smäll och nu är han borta.

(Eriks pov)

Jag slängde mig på min säng med huvudet djup in i kudde. Tårar kom från mina ögon och jag brydde mig inte om att Melody kanske kunde höra.

Om hon bara visste, om hon viste vilken smärta jag går igenom. Om hon visste hur jag uppoffrat en stor del av mitt liv för hennes skull. Om hon visste.....om hon....viste....smärta

(Melodys pov)

Han kan inte, och han får inte. Jag klarar mig inte med 1 hel månads utegångsförbud. Det är värre än allt jag fått hittills.

Jag la mig på min säng och tog upp mobilen och såg:

35 missade samtal, och 76 sms. hur kunde jag inte märka det? juste, jag slog ju av mobilen för att inte bli störd hela tiden. sorry pappa, borde vetat.

Mobilen for genom luften och mot någonstans. Hel hoppade upp på sängen och la sig på min mage.

"varför kan inte livet vara som ditt, du äter, sover, och inte så mycket mer. Varför kan man inte bara ha ett liv som en katt, varför måste man existera.

( Johans pov)

Hur kan en välsignelse födas? Hur kan en gudagåva existera? Hur kan gud skapa dig? hur kan jag äga dig? hur kan du bli min? om du dör, så dör jag. Så gudomligt av dig att del din skapelse.
----------------------------------------------
Sorry för kort kapitel och sånt. Men jag är tillbaka från att cykla, det blev 13 mil totalt🎉🎉🎉 känner mig duktig. Men nu slutar vi prata om det.
//Cornelia