✔️Född för havet (bok 2)

Del 20

(Melodys pov)

-en veckas tid kvar-

Jag har precis kommit tillbaks från mitt avsked till Joel och Zom. jag vill verkligen inte att dem ska försvinna ut ur mitt liv, dem är mina bästa vänner och ja... det var svårt att förklara varför jag helt plötsligt inte längre hadde min brända hy och förstörda ögon, men det var som ett sandkorn på stranden av avsked. Så mycket gråt skedde och till o med Joel grät. Jag vill aldrig känna så här igen, jag vill inta att jag aldrig mer ska få se dem igen.

Pappa kom till hallen och gav mig en stor kram i samma stund som jag bröt ihop i gråt.

"såja. Det gör inget att gråta, för det känns som det ända man kan göra just nu."

"jag vill inte det här pappa. Jag vill ha ett riktigt liv. Jag vill vad som helst utom att skiljas från dig. Finns det inget du kan göra?"

"om jag kunde så skulle jag ha gjort det för länge sedan." han tog ett djupt andetag för att hindra att tårarna skulle fortsätta. "kom, vi går och lägger oss. Vi kan se på din favoritfilm."

"okej."

Vi båda satt och såg film för resten av tiden tills vi båda somna av utmatning.

-nästa dag-

Jag vakna upp i pappas säg och såg att han fortfarande låg och sov. Försiktigt klev jag upp ur sängen och smög ut ur rummet. Jag öppna sedan dörren ner till stranden och gick ner dit.

Sanden var len under mina fötter såsom havsbrisen var. Mina steg fördes sedan mig mot ställe där det kändes som att man kunde tänka.

Jag hoppa upp på stenen och tog några djupa andetag och inandades havsdoften som jag förmodligen kommer att känna för resten av mitt liv.

Jag hade fått veta sanningen om min mamma, men jag vet inte om det gjorde mig lyckligare. Jag trodde alltid att hon var... att... jag trodde aldrig att hon skulle vara den som hon var. Men vem vet, hon kanske är den mest snällaste och underbaraste personen i värden. Men det vet jag inte för jag har aldrig mött hon. Men 6 dagar kvar och sedan får jag veta. Men jag kanske aldrig mer får träffa min pappa. Varför ska livet vara så komplicerat. Jag har tänkt på en sak, men det kanske är en dum ide. Jag tar och tar en lugnade simtur.

Jag hoppa ner från stenen och ställde mig alldeles vid vattnet, innan jag hoppa i.

Efter smärtan försvunnit så kunde jag äntligen börja att ta en lugnade simtur.

(Eriks pov)

Jag tar dig. Jag är monstret i djupet och skräcken som sprider sig. Men ännu bättre är att jag är du.

Jag vakna upp med ett ryck, men slappna av när jag insåg att jag var hemma. Jag skulle just somna om men en viss tjej kom på tanken och jag vände mig om men såg genast att hon inte var där. Okej Erik. Få inte panik. Hon kommer att komma tillbaka. Hon är inte borta än.

(Melodys pov)

Havet var så vackert, och särskilt när man får se det såhär. Det är en helt ny värld att upptäcka, och den har bara legat här och väntat på mig hela den här tiden. mitt nya hem... jag vill stanna hos pappa, men jag kan inte göra något för att ändra det. det hatar jag mer än något, att inte kunna ändra på sådana hemska saker.

Mina tankar vandrade mig helt iväg så jag märkte inte ens att jag helt plötsligt var ute på främmande vatten. Men då jag märkte så kom en lite skrämde känsla fram i min kropp.

Jag simma upp mot ytan bara för att bli mött med vatten så långt ögat kan se. Ja, det här var ju toppen, inte. Vad ska jag göra nu? jag vet inte vart jag är och egentligen så ödslar jag tid med att vara vilse här ute på havet. Men jag hörde något som kunde vara min räddning, eller inte nu när jag tänker på det igen.

En båt såg jag komma mot mitt håll. Jag dök ner för att undvika att bli sedd. Kanske kunde jag följa den in till land. Det var bättre än att göra inget. Men med min otur som jag oftast har så blev det inte så. ett nät kom kastandes över mig och nu fick jag panik, och att sprattla hjälpte mig absolut inte. men varför skulle det, varför skulle oddsen någonsin vara på min sida. Men då nätet börja fara upp efter att andra fiskar fastnat i det, jag viste inte vad ja skulle göra. Vänta, mina tänder. Dem kanske kan slita sönder nätet. Men det var försen redan, solljuset sken på mig och jag stängde ögonen för tillfället. Nätet for ner på båten och fiskarna sprattla, men jag låg helt still, för rädd för att tänka på vad som skulle hända mig.

"kom, det är en flicka bland nätet... vänta...."

Det var det sista orden jag hörde innan det svartna för mina ögon och jag vet inte om det skulle vara någon trevlig syn att vakna upp till sen.

(Eriks pov)

Jag var inte orolig. Kanske lite. Men hon kommer tillbaka. Hon kommer att komma tillbaka. Hon kommer.

Men en knackning avbröt mina tankar och jag gick genast till dörren för att se vem det kunde vara. Jag öppna dörren.

"hej." var det ända personen framför mig sa.

"kan jag hjälpa dig?"

"faktiskt så kan du det."
----------------------------------------------
Ny del!🎉🎉🎉🎉
Det tog tid och den kanske inte är så bra, och att den är så förutsägbar och allt sånt. Men jag måste komma vidare med den, och så kanske slutet på bok 2 börjar komma... Vem vet😏
//Cornelia