✔️Född för havet (bok 2)

Del 11 (del 2)

(Eriks pov)

Jag hade kört så snabbt jag kunde inom en laglig gräns till sjukhuset. De hade ringt och meddelat att de hittat Melody och sedan bett mig att komma. Jag hade inte tvekat en sekund och nu är jag här i bilen, på väg mot min dotter.

Bilen stannade på parkeringen och jag klev ut och låste. Sedan så sprang jag in igenom sjukhusets portar och gick snabbt fram och fråga om Melody. De sa att jag skulle vänta här och så skulle de komma och hämta mig om en liten stund.

Och den stunden gick snabbt förbi att jag knappt han tänka något under den. En man iklädd vit rock och blåa kläder under gick fram till mig.

"Så, jag förmodar att du måste vara Erik. Mitt namn är Dr.Henrikson (Engelskt uttal) och om du följer med så ska jag leda dig till Melody."

"mår hon bra?" jag var bara tvungen att fråga honom för att veta.

"du kan få svar på din fråga när vi kommer dit, låter det bra?"

"visst, okej."

"strålande, så den här vägen."

Vi gick längst långa korridorer och på vardera sidan av väggarna var det extremt mycket dörrar. Någon av alla dem här kan vara Melodys, kanske.

"Så, här är det."

"vad väntar vi på, vi tar och går in."

"Erik, det finns dessvärre några saker du skulle behöva veta. Vi kan säga såhär, nästan helt invändigt på henne så ser allt ut att vara i sin ordning, men..."
"men vadå?"

"dessvärre så har hon...om jag ska förklara det så du förstår så kan vi säga såhär.  Du vet när man kan befinna sig i exempelvis ett berg där allt är vitt av snön och solen lyser på. Då kan man få en sorts...solbränna för ögat. Det gör att man måste befinna sig i mörker för annars gör det så ont och att det kan ta mellan 2-3 dagar att läka om man har tur."

"ja, jag vet det. Det är verkligen inte skönt och det gör ont hela tiden. Men varför tar du upp det? det finns väll ingen snö här?"

"det är så här att Melody har på sätt och vis fått en sådana bränna på ögonen, fast vi skulle inte kalla det för en bränna. Men i alla fall så har hennes ögon blivit extremt känsliga för ljus. Vi vet inte när det kommer att släppa och vi har aldrig sätt något liknade förut, så vi vet inte hur vi ska åtgärda detta. Men det goda är att vi har en tillfällig lösning, det är att hon ska bära ett par svetsglasögon, glaset i dem ger rätt typ av mörker och skyddar mot ljusa strålar."

"jag antar att det är bättre än ingenting, det var väll inge mer va?"

"tyvärr så var det de och det är lättare att du får se det med egna ögon istället för att jag ska stå här och förklara. Det ända jag kan säga innan är att vi har försökt få bort det men ingen av våra tekniker har funkat. Men den som hänt hon kan klara av ljus och behöver inga tillfälliga åtgärder. Det kan se hemskt ut men vi försäkrar dig om att de är helt ofarligt, men... den kan vara rätt så öm och kan ta en del av hennes energi."
"får jag bara se hon"

Han öppna dörren och jag klev in. Jag vart helt skockad, min kära, illa, Melody låg i en sjukhus säng. ett bandages var lindat runt hennes ögon och hennes hud...den var...den var helt förstörd om man ska ta i.  den såg som bränd ut. det var som att den täckte för som T.ex. en tun lera och sen blivit bortskrapa på olika ställen på kroppen. Men det är var inte brun, den var svart och inte lera. (vill ni ha en bättre bil utav hur det ser ut så ta och kolla på bilden i förra kapitlet.) Hur kunde det här hända? Jag skulle ju vara en bra far, inte en som får sin dotter förstörd. Men hennes hår såg fortfarande lika kort och blåa ut, förutom att de hade svarta toppar.

"hon borde vara vid medvetande så du borde förmodligen kunna prata med henne."

Jag nicka svagt.

"bra, jag måste tyvärr fortsätta med mitt arbete men det är bara att fråga om det är något och du kan få lämna med hon idag. Hon borde vara i nog gott skick. Jag ska komma och hjälpa att få på glasögonen och fickas ett åtgärdspapper.  Se bara till att ni skriver ut hon innan ni går för att inte skapa några försvåringar."

Han vände sig om och inom en kort stund så var han borta.  Snabbt gick jag fram mot Melody och fråga med en mjuk röst:

"Melody, är du vaken"

"P...p...pappa" hennes röst var så låg och svag och hon kunde knappt röra på läpparna. Vad bar att han säger att hon borde må bra nu när hon knappt orkar prata.

"var...för är allt så  m..ö...mörkt"

"det är okej, du har bara ett bandages för ögonen för att skydda dem. Det visar säg att dem har blivit väldigt ljuskänsliga så du ska få ett par glasögon som kommer att hjälpa dig"

"v...v...varför gör min hu..hud så ont."

"du har bara bränt den en aning. Det kommer bli bra och det ser inte hemskt ut. du kommer att få se själv senater"

"rösten...kan du få rösten att sluta?"

"gumman, det är bar alla som jobbar omkring dig. det är inget att vara rädd för"

"inte de rösterna...den vackra rösten som pratar så konstigt till mig. hör du inte den nu?"

"de finns ingen röst, det är bara i ditt huvud. Om du inte tänker på dem så kommer dem försvinna."
"den säger att vi kommer vara med varandra i en evighet." bara hon inte pratar om det jag tror hon gör.

"pappa snälla, få den att sluta." på första gången på länge så hade hon gråt i rösten, riktigt mycket gråt.
----------------------------------------------
Hej, ny del🍪 jag tänkte ladda upp den här delen igår men min dator bestämde sig för att gå sönder, men nu är den tillfälligt hel. Har inte så mycket att säga än att den där solbränna på ögonen saken faktist finns och det är inte kul att ha den. Har inte haft det men vet personer som haft det.
//Cornelia
(PS. Förlåt för att alla mina delar är super dåliga och tråkiga och sånt)