It hurts.

~5~

Nästa morgon vaknade jag hemma av att pappa skrek i telefonen. Jag mådde verkligen dåligt av någon anledning. Även fast jag hade haft det jättekul dagen innan. Jag fick en känsla av att jag var feg, oduglig och hopplös. Det gjorde ont inom mig. Tiffany var den ända som kunde få mig att må bra. Jag tog snabbt upp mobilen och ringde henne.

- Hallå? svarade hon nyvaket.

- Förlåt, väckte jag dig?

- Klockan e 6 på morgonen, så ja, svarade hon, men det är lugnt.

Då kände jag mig plötsligt skyldig också, även fast jag visste att det inte var en så stor grej.

- Vill du vara med mig idag? Jag mår dåligt.

- Jag skulle jättegärna vilja, sa hon, men jag kan tyvärr inte idag. Måste hjälpa mamma i affären.

Tiffanys mamma hade en liten affär där hon sålde lite allt möjligt.

- Kan inte jag också vara med och hjälpa till? Skulle behöva komma ut.

- Självklart! sa hon, kan du komma ner själv?

- Japp, svarade jag, kommer kl 2.

- Det blir bra!

Jag la snabbt på och reste mig upp. Jag mådde lite bättre än förut. Jag satt på mig ett par svarta, håliga jeans, svarta strumpor, en snygg, rutig BH och en ganska genomskinlig magtröja. Jag borstade mitt långa, lila hår och började sminka mig. Jag sminkade mig ganska mycket. Om man inte räknar med basen så använde jag eyeliner, ögonskugga, ögonbrynsfärg, mascara, läppenna och läppstift. Jag hade inte några komplex med min kropp. Det hade de flesta andra tjejer i min ålder. Jag hade andra problem att tänka på.

Klockan var exakt 2 när jag gick in i affären. Tiffany stod och packade upp lotter vid kassan. Hon hade sitt blonda, fluffiga hår, ett knallgrönt linne, en fluffig, rosa kjol, blåa leggings och mörkt smink.

- Hej! sa hon glatt.

- Hej!

- Kan du hjälpa mig att sortera lotterna? frågade hon.

- Självklart!

Då kom hennes mamma Lotta ut från lagret. Hon hade naturligt rött hår, vita kläder och fräknar över hela ansiktet. Jag tyckte hon var väldigt gullig.

- Kan ni sortera lotterna där bak istället? sa hon, så står jag vid kassan.

Tiffany nickade och vi tog med lotterna i rummet bakom. Där inne stod kartonger, ett bord med stolar runt och en hylla med en kaffekokare. Vi satt oss vid bordet och började sortera.

- Har det hänt något? frågade hon mig.

- Nej, svarade jag, inget ovanligt.

- Okej.

När vi hade sorterat färdigt lotterna gick jag till hyllorna vid maten och ställde upp konservburkar. Tiffany staplade kartonger i lagret. Jag visste inte vart hennes mamma var. Man kunde inte se kassan från där jag stod, men jag antog att hon var där. Då plingade det i dörren. Jag tittade inte vem det var som kom. Jag var så koncentrerad på staplandet.

- Åh tja, hörde jag någon säga förvånat.

Jag flyttade blicken och såg Alex stå bredvid mig.