It hurts.

~16~

"Jag kan inte ha en tonårsromans. Jag är vuxen. Jag vet att inte kärlek har någon ålder, men.. Ändå."
Vad menade han med det? Såg han mig ändå bara som ett barn?

- Så du är inte förälskad i mig? frågade han igen.

- Nej.

Helt ärligt visste jag inte. Jag svalde tungt.

- Jag.. Jag sover hos Tiffany inatt, sa jag och ställde mig upp.

- Va? sa han förvånat.

Jag gick snabbt mot hallen.

- Nej, Juliet vänta, sa han och följde efter mig.

Jag svarade inte.

- Juliet.. Jag..

- Vadå?? sa jag lite argt och tittade på honom.

- Jag menar inget illa!

- J-jag vet! sa jag och gick ut genom dörren.

Jag sprang ner så fort jag kunde.

Jag stod utanför Tiffanys hus och plingade på. Så fort hon öppnade kastade jag mig mot henne. Jag kramade henne hårt.

- Juliet? sa hon, gråter du?

- Jag vet inte vad som händer.

- Kom, vi går till mitt rum, sa hon tröstande.

Vi gick in och satt oss på hennes säng. Jag förklarade för henne vad som hade hänt.

- Så du älskar honom? frågade hon.

- Jag.. jag vet inte..

Hon la sin hand på min rygg försiktigt.

- Varför är det aldrig någon som älskar mig? sa jag ledsamt.

- Hur vet du att han inte gör det? frågade hon.

- Du hörde ju.. sa jag.

- Han sa aldrig att han inte älskade dig? Han kanske bara inte vill såra dig.

"Vad tänker hon med? Ingen har någonsin gillat mig." tänkte jag.

- Det spelar ingen roll, sa jag, jag vet inte ens varför jag är så ledsen..

Min mobil plingade till.

Alex:
"Juliet, vart är du? Jag är så orolig"

Jag:
"Jag mår bra"

Jag la bort mobilen.

- Du kanske borde svara lite tydligare?

Hon hade rätt. Han hade ju bara varit ärlig mot mig.

Jag:
"Jag är hos Tiffany. Förlåt. Jag vet inte ens själv hur jag känner"

Alex:
"Ska jag hämta dig?"

Jag:
"Ja. Tack"

- Han hämtar mig, sa jag.

- Bra. Allt kommer att lösa sig. Jag är alltid bara ett samtal bort.

- Tack, sa jag.