It hurts.

~11~

Jag satt i Alex bil igen. Han skulle skjutsa mig hem. Det hade blivit mörkt ute, kallt med.

- Sminket blev jättebra, tack! sa han glatt och gav mig ett kuvert.

Jag öppnade det och i det låg 3 000 kr.

- Är det min lön? sa jag förvånat.

- Ja, ville du ha mer?

- Nej, nej!! Tack så mycket, sa jag glatt.

- Vad bra, sa han och log.

Han satt på bilen och började köra. Då ringde pappa på min mobil.

- Hallå? svarade jag.

- Julieet? Duuä ska lyssssna nu, sa han flummigt.

- Pappa, har du druckit igen? sa jag tyst så att Alex inte skulle höra.

- Ja, men baara litää. Du får inte komma heemm ikväll!

Sen la han på. Jag hann inte säga ett ord till. Det värsta var att han säkert inte ens hade någon anledning.

- Du hörde eller hur? frågade jag Alex.

Jag skämdes så.

- Aa, svarade han, du får sova hos mig.

- Va? Nej, men jag kan säkert hitta något. Jag har ju fått pengar. Jag vill inte vara i vägen mer än vad jag redan är.

Han körde in på ett busstop och stannade bilen. Han tittade mig allvarligt in i ögonen.

- Juliet, sa han, du är inte i vägen, jag lovar. Det är inte ditt fel och du ska inte använda dina pengar du har tjänat för att få sova under ett tak. Så.. Ska du ringa en vän eller sova hos mig?

- Okej, jag sover hos dig. Tack.

- Det är väll klart, svarade han, man gör allt för sina vänner.

Han vände bilen om och åkte mot andra hållet.

Vi stod i trapphuset utanför dörren till hans lägenhet. Han låste upp och vi gick snabbt in. Hallen hade mörkblåa väggar med konst överallt.

- Kom så visar jag dig runt, sa han.

Vi gick först in i sovrummet. Där stod det en stor säng och en soffa.

- Om du sover i min säng, sa han, så tar jag soffan.

- Säkert?

- Självklart! svarade han glatt.

Sen gick vi in i vardagsrummet. Där var ytterligare en soffa och så fanns det en stor TV. På väggen hängde det en stor inramad affisch med alla autografer från medlemmarna i Falling In Reverse på.

- Wow!! sa jag imponerat, har du träffat dem??

- Ja, en gång. De är riktigt coola.

- Finns det något med ditt liv som e dåligt?? flög det ur mig.

- Jag tror inte du vill veta.

Jag tyckte synd om honom, för jag förstod att det var något hemskt. Jag la armarna om honom och han kramade mig.

- Tack, sa han.

Han släppte taget och våra blickar möttes. Han vände snabbt bort ansiktet.

- Jag är trött, sa han och gäspade, ska vi gå och lägga oss?

- Ja.