Va skjer med Noora og William? (SKAM)

TORSDAG 12:39

I ett tillstånd då jag egentligen bara skulle vilja vara ensam hade jag tagit tillbaka till den översmockade skolkorridoren. I ett försök att sammanblanda mig med de övriga hade Vilde ändå fångat upp den snyftande blondinen med rödsvullet ansikte. Hon hade kämpat att hålla tillbaka tårarna, i alla fall tills hon kom innanför toalettdörren, men hennes försök var förgäves. Tårarna var snarare ett bevis på likgiltighet än sorg för den annars så träffsäkra blondinen. 

Vildes ord skar sig genom folkmassan och mig att regera. Jag ville gömma mig för hennes ord samtidigt som jag ville omfamna henne. Omfamna hennes ord och be henne att vända tillbaka klockan. Få chansen att göra om och göra rätt. Skrika åt honom att han inte får lämna henne, ge honom ett ultimatum som bevis på hans kärlek. Men ultimatum var aldrig rättvis för jag visste att det val han hade gjort hade inte varit lätt. Eller jag hoppades på att han hade jämrats över det. 

"Hva gjør du her?"

Vilde återupprepar orden, nu mer chockad än tidigare. Det ser ut som om hon inte riktigt får i ihop pusslet som jag skapat. Jag ville tro att det betydde att hon hade gått på min lögn, men hennes chock bevisade snarare motsatsen. Tandläkaren hade aldrig varit den sanningsenliga anledningen till mitt försvinnande, inte ens för Vilde. Hon hade inte förväntat att jag skulle komma tillbaka till skolan och hon visste att mina tårar inte berodde på att jag dragit ut en tand. Mina gaddar var orörda men mitt leende var borta. 

Jag behövde inte besvara hennes fråga. Den var snarare än uppenbarelse än vad det var en fråga isig. Men jag förundrades över hennes chock om hon nu hade insett vart jag faktiskt hade befunnit mig. 

"Eva er på jakt etter deg!"

"Hvor er hun?"

"Hun er på flyplassen!"

"Flypassen..."

"Ja tror du virkelig vi ville la William gå før jul?"

Hennes ord föll som en självklarhet ur hennes mun. Som om hon nästan kände sig stött över att hon ens behövt att uttala dem. Hon håller händerna på sina höfter medan hon kollar snett på mig. Jag känner att jag håller ryggen rak under hennes blick. Försöker behålla hållningen som jag egentligen inte orkar bära. Tårarna är för tunga och förvirringen är för stor. 

"Eva og  Penetrator Chris prøver å overtale Wiliam å utsette turen,  Penetrator Chris vet hva han trenger å si"

Samtidigt som jag kände mig tacksam över att Eva och Penetrator Chris gick i god för mig så fanns det en del av mig som var rädd för att de skulle lyckas. Av själviska anledningar dock så jag var rädd för att Chris ord vägde mer än mina. Eller hade jag inte kämpat tillräckligt för att få honom att stanna? Hade inte mina tårar varit bevis nog för att jag faktiskt inte ville att han skulle lämna? 

Penetrator Chris metoder hade sällan varit de mest moraliska men det kanske var det som var nödvändigt. Jag visste inte vad Chris skulle säga, kanske ville jag inte veta men även om det höll William kvar i några dagar så fanns en rädsla att han skulle hålla ett agg mot mig på grund av det. Inte för att jag hade fått honom att stanna utan snarare metoden jag hade använt mig av. Var hot inblandat och vad skulle han hota med?