Va skjer med Noora og William? (SKAM)

FREDAG 11:01

Längre bort på skolgården stod Jonas och Magnus och gestikulerade fram sina ord mot Eva. Hon såg uppgiven ut, utpumpad och ledsen. Jag kunde höra henne fråga om de verkligen var säkra som om hon inte ville lita på deras ord. "Det er et rykte" svarade Jonas. "Hun fortjener å vite" la han sedan till. Hans val av pronomen innebar att det inte var Eva det handlade om. Hon var inte huvudpersonen i bekymret. Eva ansiktsuttryck speglade känslor då hon skulle bli tvungen att berätta, kanske till och med såra. Jonas ögon brann till när han plötsligt får kontakt med mina. Han stannar upp i samtalsämnet som han påbörjat med Magnus och bara stirrar på mig med flykt i blicken. Eva vänder sig om, nyfiken av vad som orsakat Jonas plötsliga avbrott. Jag kan inte avläsa Evas ansikte när hon ser mig, men det är något som inte stämmer. Får mig att tro att den som förtjänar att veta, den som ryktet handlar om är mig. Två tjejer passerar småpratande mellan mig och Eva. Deras ord får mig att backa, springa ut ifrån skolgården med gråten i halsen. Mina steg är tunga och jag kommer inte långt förrän jag ramlar ihop i fosterställning lite längre bort på vägen. Eva är snart ikapp med både Magnus och Jonas hack i häl.

"La meg være!" skriker jag ut i förtvivlan utan att egentligen mena ett enda ord. Trots tårarna så är det ilskan som trycker ner mig mest mot den kalla asfalten. Ilskan av att det aldrig kan vara bra, att alltid vackert måste förändrats till ett åskmoln. Att vi hela tiden var tvungen att vara det förbaskade åskmolnet. Det var som vi älskade varandra men också fann någon förkärlek till att göra varandras liv till ett helvete. Som om djävulen på axeln alltid vann över den gladlynta men ack så naiva ängeln. Hade jag varit så naiv?

"Noora du må snakke med ham", tröstade Eva medan hon försökte att dra mig upp på fötter. Jag gjorde motstånd så istället för att försöka igen så satt hon sig på asfalten bredvid mig. Jag torkade tårarna och rättade till mig, lutade ryggen bak mot trottoarkanten och satt mig nära intill Eva. Då Magnus och Jonas kände sig lite missplacerade avlägsnade de ganska snabbt från platsen. Nästan lossades som om de inte varit med under hela händelsen utan som de bara passerade förbi. Jonas gjorde en obekväm handrörelse mot mig innan han drog med sig den oförstående Magnus innanför skolgårdens staket igen.

Jag vilade mitt huvud i Eva knä och jag kände hur min puls sakta började lugna ner sig igen. Eva började fläta mitt hår medan en bekväm tystnad la sig mellan oss. Som om vi pratade med varandra utan att säga ett ord. Vi hade en förståelse över min oförståelse att varför vi var tvungna att förstöra det vi kämpat så hårt med att bygga upp. Vår relation var som en ständigt återkommande lavin varje gång familjen hade kommit till rätta efter den förra. När vi hade det som bäst, som mysigast då började kaoset igen. För livet har inte nog med kaos redan.

"Jeg har hørt at William skal flytte tilbake til London" hade tjejen sagt. Ryktet gick återigen på Nissen och min och Williams relation var återigen och ofrivilligt namnen på mångas läppar.