Va skjer med Noora og William? (SKAM)

Lørdag 03:33

Kärlek är inte på riktigt, nej det är något påhitt som jag inbillar mig för att min hjärna skall känna sig sysselsatt nu när den inte kräver att jag skall vara engagerad i skolan. Kärlek är något som vi hallucinerar fram på helgen för då är inte vår hjärna upptagen med annat. Förvirringen som uppstår när vardagens faktum blir inblandat är då vårt tvivel på den andra partnern bildas. Vi ifrågasätter hans känslor, hans ageranden, hans blick mot den där andra tjejen som går i samma ring och kanske tvekar vi på våra egna. Funderar på om det bara var en sommarflört, övertygar sig själv om att det aldrig skulle fungera, "vi er forskjellige" eller "Vi er like" har vi som motstridande argument. 

Ger oss själva ultimatum på ultimatum, säger att om han inte svarar nu så är det över, "så jeg bryr meg ikke lenger", som om det går att stänga av sina känslor med ett enkelt knapptryck. Inners inne kanske vi vet att det vi försöker övertyga oss själva om att det stämmer. Han bryr sig inte för att han faktiskt inte bryr sig. Bestämmer oss för att det är nog, att du är övertygad om detta faktum nu. Bestämmer dig för att nu gillar jag honom inte längre. Sista droppen men du sitter fortfarande och gråter i din säng. Vill bara stänga av dina känslor mot killen som inte besvarar dem, som lekar med dem.

Ger honom en andra, en tredje och en fjärde chans. Vacklar med den femte då han faktiskt hade kysst den där fejkblonda tjejen mitt framför ögon på dig. Men han hade ju sagt förlåt eller hur? Han hade ju faktiskt sett ut som han skäms medan han bad på sina bara knän för din förlåtelse för femte gången. Som om uttrycket hette femte gången gillt och inget annat. Han hade blivit så van att du förlåter att han bara hade fortsatt med sitt vardagliga liv utan en ånger i blicken medan du sitter här på sängen och tvekar. Vet att det inte är okej men hjärtat protesterar. Du börjar fundera på om hjärnan är så mycket bättre, alternativet nunna börjar kännas som en potentiell tillflykt. Skulle nog vara ganska trevligt. Kvinnan som är 107 år hade ju uttryckt att hennes knep till ett långt och lyckligt liv var att hålla sig borta från karlar... och ta lite Wiskey dagligen men det tror jag inte att de skulle tillåta på klostret. Om jag skippar wiskyn kanske jag lever till 100 år i alla fall?

Kanske la jag skulden på mig själv, han gav ju tillbaka samma mynt som jag en gång gett honom. Hade gett mig samma ord som jag varit för feg att säga. Samma ord som jag skrivit ner på det hopvikta pappret som jag la på köksbordet innan jag lämnade lägenheten i London för sista gången. Han var tvungen att resa tillbaka men anledningen var inte för att han inte älskade mig. Anledningen var inte heller för den vackra kollegan Diana, hans driv att imponera på sin far hade han inte heller sagt att det var. Varför lämnar han mig då? Varför bråkar vi? Varför blir vi så arga att vi lämnar varandra i ren förtvivlan bara för att några dagar eller veckor senare falla tillbaka till den plats vi vet att vi hör hemma?

Han skulle tillbaka till London för att han var tvungen på grund av jobbet. Innerst inne var jag okej med det men det var det faktum att han inte visste om han skulle vara borta en månad eller halvår som drog en kniv genom hjärtat på mig. Uppgivenhet var allt jag kunde känna. Ilska för att han varit fegis och inte berättat det för mig förrän jag var tvungen att banka upp dörren till lägenheten hans och ställa honom mot väggen. Ilska för att jag hade hört det först från några skvallrande damer som passerade mig på skolgården när han faktiskt reser om mindre än en vecka. När hade han tänkt att berätta? Dagen innan han åker? Samma dag som han reser, som jag gjorde? Eller inte alls, som jag också tyvärr var skyldig till?