Va skjer med Noora og William? (SKAM)

FREDAG 08:21 GMT LONDON

"Nei William. Slipp meg! Jeg kan ikke gjøre dette mer." William håller ett hårt grepp runt min kropp och armar där jag står och stirrar ut genom industrifönstren som pryder vår lägenhet i London. Han släpper inte taget, kramar i stället om mig i ett försök att lugna mig. Han lyckas inte. Jag kämpar emot hans omfamning tills han släpper taget och överrumplat backar bakåt. Jag vänder mig mot honom och han bara stirrar på mig. Han säger ingenting, han säger sällan någonting i dessa situationer. Istället bara beskådar han mig upp och ner med blicken som om jag vore en tavla han skulle värdera. Jag känner hur mina känslor blossar upp till ytan ännu en gång.

"Si noe! Gjøre noe!" Får jag fram mellan sammanbitna tänder. 

"Hvordan vil jeg være i stand til å gjøre noe når du ikke vil at jeg skal ta på deg Noora?"

Jag ger honom en skarp blick och andas sedan ut. Jag hatar när han har rätt, hatar när jag inte kan kontra hans ord. William ser förändringen i min kroppshållning och han ler lite blygsamt medan han sakta tar några steg framåt och försöker fånga min blick. Jag förvånar mig själv när skriket kommer ur min mun "Nei William!" William ryggar tillbaka men släpper inte handen min. Jag lirkar ur mina fingrar och han suckar och skakar sakta på huvudet. 

"Jeg kan ikke bli sittende fast her. Jeg kan ikke være husmor som har mat klar når du kommer hjem. Jeg vet ikke engang når du kommer hjem lenger. Jeg har ikke noe liv i London. Jeg ønsker å være med deg, men jeg kan ikke være her. Du oppfører deg som en helt annen person her. Jeg elsker deg, men jeg kan ikke gjøre dette mer!"

William säger inte ett ljud medan jag spottar ut argument mot argument om varför jag inte kan stanna. Hans ögon mörknar men han släpper mig inte med blicken. Det känns som han ser mig men tittar rakt igenom mig på samma gång. Som han lyssnar och tar in varje ord jag säger samtidigt som han tappar fokus. Jag blir tyst. Chockad över mitt eget utbrott tittar jag ner på det mörka trägolvet. Flyttar lite på högerfoten och följer mina egna rörelser med blicken. Rädd för att titta upp igen och se Williams mörka ögon. 

Jag skämdes över den sanning jag precis hade berättat, som om ärlighet var något att känna skam över. Med lust att ta tillbaka varenda ord jag sagt tittar jag upp igen och märker att William inte står kvar. Han finns inte ens kvar i rummet. Letande hittar jag honom i köket, stirrandes ut genom fönstret på den gråa morgondimman som ännu inte luckras upp. "Noora" suckar han djupt utan att ändra fokus. Önskan att närma mig honom växte inom mig men mina fötter var som fastklistrade i golvet. Min stolthet förminskade min rörelseförmåga och oavsett hur mycket mitt hjärta ville glömma orden som just hade sagt så nekade min hjärna ljudligt. Den försökte övertyga mig om att detta var det enda rätta, att det var dags för mig att återfå huvudrollen i mitt eget liv. Men just där och då skulle jag nöja mig med en biroll om det skulle innebära att fick återgå till föreställningen tillsammans med William. Men när han frågade mig om jag kommer att vara här när han kommer hem från jobbet så visste jag inte om jag ljög eller talade sanning när jag sa "ja".