airplanes | f.s

epilog

Felixs perspektiv.

"Damerna först." säger jag och låter Emily klättra upp före mig. Hon fnissar tyst, fortfarande lite berusad trots den långa kvällen. Egentligen gör jag det för att jag inte är säker på ifall hon klarar sig upp för trädet, och ifall jag är bakom har jag en chans att ta tag i henne ifall hon tappar balansen. 

"Jag älskar detta stället." säger hon. 

"Jag med." 

Hon har på sig min hoodie. Det är något som är så otroligt attraherande med det. Jag fryser inte, och mitt lilla fyllo hade gåshud över armarna så jag gav den till henne. 

Solen gick ner för en timme sedan, men den kommer gå upp om några timmar igen. Om vi ska hinna titta på stjärnorna får vi göra det nu. Inte för att jag behöver titta så långt för att se en till stjärna i mitt liv. 

Efter att mamma gick bort började vi att titta på himlen mycket oftare. Det var som en rutin, det ingick alltid i dagens schema. Jag vill alltid titta upp på henne, för även om hon gjorde livet på jorden lite lättare för många personer så är det en stjärna hon faktiskt är och det är kanske där hon hör hemma. Jag vet inte, men hon förtjänar bättre än ett liv på planeten Tellus. Vi har aldrig pratat om att det är därför vi ligger på taken och tittar på himlen, men jag tror vi båda vet om det. Det är för att hälsa på mamma. Stjärnor kan inte lysa utan mörker, eller vad är det man säger? Jag önskar bara jag kunde få ett adjö. 

"Varför drack du inget idag?" frågar hon när båda två kommit upp i trädkojan.

"Jag vet inte, hade bara inte lust." förklarar jag och lägger mig ner på trädkojans tak. Hon nickar kort, lägger inte någon vikt vid det utan bara släpper det. Jag uppskattar det med henne. Så fort man inte dricker på en fest blir man påhoppad. Men hon bara nickar och låter det gå.

"Hur går det med tankarna över att flytta med mig?" frågar jag och knuffar henne skämtsamt i sidan.

"Jag följer med efter gymnasiet." svarar hon allvarligt. 

"Menar du det?" frågar jag förvånat. 

"Ja, då kan vi börja om från början. Skaffa varsitt jobb. Turas om att bära ut soporna." säger hon och vänder ansiktet mot mig. Jag nickar långsamt. Jag vet att hon inte är nykter, men så illa är det inte. Man skämtar inte om sådana saker. Särskilt inte Emily. 

"Gärna." ler jag och tittar upp på himlen igen. Hon suckar djupt, och lägger huvudet mot min axel. 

"Vet du vad?" säger jag efter en stund. Hon skakar på huvudet, men har blicken kvar upp i himlen.

"Du är min själsfrände." viskar jag. Hon är helt tyst och rör sig inte, så en stund tror jag att hon har somnat. Till slut vänder hon upp ansiktet mot mig och ler försiktigt.

"Och du är min själsfrände. Och bästa vän. Och andra halva. Mitt allt helt enkelt." ler hon och möter mina läppar. 

Tack för ert fina stöd genom denna boken. Om ni vill ha något liknande, då får ni jättegärna kolla in stay alive som jag skriver på just nu. Sen kommer det självklart komma fler böcker i framtiden, och jag har redan ganska många. Älskar er otroligt mycket, ni är bäst ♡