airplanes | f.s

chapter 18

Emilys perspektiv. 

Så fort jag hör knackningen reser jag mig upp ur soffan. Felix muttrar irriterat när han är tvungen att ta bort sitt huvud från mitt knä. Hans blick har varit fokuserad på TV:n under hela tiden ända sen vi satte oss i soffan, strax efter hans mormor ringde. 

Jag går ut till hallen och öppnar dörren. Jag möts av en mycket yngre kvinna än vad jag hade förväntat mig, hon måste ha varit ung när hon fick Felixs mamma. Hon kan inte vara äldre än 65, antagligen yngre.

"Åh kära någon, du är vackrare än vad jag kunde föreställa mig. Tänk att Felix har hittat någon som dig!" säger hon upprymt och lägger sina händer runt mitt ansikte, precis som mormödrar alltid gör. Skillnaden nu är bara att jag aldrig träffat henne, och att min mormor aldrig är såhär kärleksfull och glädjefylld. Trots de fina orden och värmen i de så ligger det sorg bakom dem. Inte över meningen från orden, men sorg över vad det är som har drabbat den här familjen. 

Jag är precis påväg att svara henne när Felix avbryter mig.

"Mormor, hon är inte min flickvän." suckar han. Jag känner mig sårad av orden, även fast jag inte borde. Jag vet att vi inte är flickvän-pojkvän, men vi är mer än bara vänner. Det är jag helt säker på.

"Men hon är vacker för det. Och har ett stort hjärta eftersom hon är här med dig, min lilla pojk." ler hon och sträcker ut armarna för att välkomna in Felix i hennes famn. Jag stiger åt sidan och står stelt bredvid när hon håller om honom och stryker honom över håret. Han låter henne hålla om honom även fast han ser besvärad ut.

"Jag handlade matvaror." säger hon när de släppt kramen och försöker hålla upp leendet även fast det ser svårt ut. Jag nickar och ler vänligt medan jag lyfter upp de två kassarna.

"Felix min gentleman, hjälp henne är du snäll." säger hon. Han tar kassorna ifrån mig och försöker ge mig ett litet leende även fast det ser påtvingat ut. Jag följer med honom in i köket och börjar packa upp grejerna. Det är helt tyst mellan oss till en början. Hans mormor kommer in till köket och börjar hjälpa till. Till slut väljer jag att bryta tystnaden.

"Var ska denna stå?" frågar jag och håller upp ett paket flingor. Egentligen vet jag var de ska vara, i skåpet intill kylskåpet men den stela tystnaden fick det att krypa inom mig.

"I skåpet." svarar Felix kort och nickar mot skåpet bredvid kylskåpet.

"Tack." säger jag svagt och ställer in flingorna.

"Jag ska ta en dusch." säger Felix och försvinner snabbt ut från köket när alla varor är på plats. Hans mormor sätter sig vid köksbordet.

"Varsågod." ler hon mjukt och nickar mot stolen framför sig när hon ser hur jag obekvämt flyttar vikten från ena foten till den andra sen Felix lämnade mig ensam. 

"Vad det än är mellan er två så är jag väldigt glad över att han hittat dig. Glädjen i hans blick när han nämnde dig för första gången gick inte att ta miste på. Han var lugnare än vad jag trodde han skulle vara när jag kom hit." berättar hon och lämnar en liten suck på slutet.

"Han var inte så lugn igår." säger jag försiktigt. Hon borde antagligen få veta hur hennes barnbarn reagerade så hon kan hjälpa honom. Jag berättar om röran jag mötte när jag kom hit och sättet han förstörde det mesta som kom i hans väg. Att det var jag som städade upp det vet hon redan, och det är det minsta jag kan göra för de båda två just nu.

"Åh kära någon." säger hon och lägger sina händer för munnen när jag sakta berättar om hur han förstörde ordningen i hans rum genom att slänga objekt efter objekt i golvet.

"Han var lugn när jag kom in ett tag senare. Sen dess har han inte sagt så mycket." säger jag och tittar ner på händerna i mitt knä.

"Jag tror i vilket fall som helst att han är glad över att ha dig här. Jag har svårt att förstå mig på den där killen ibland, du kanske har lättare för det." ler hon.

...

"Ehm, Emily?" Felix kliar sig osäkert i nacken och väcker mig ur mina tankar. Vi har mest suttit framför TV:n hela dagen. Jag vet inte om det får honom att tänka på något annat eller om det får honom att tänka på sin mamma. Jag vet inte heller vad han vill, komma på andra tankar eller få tänka på det som har hänt. Eftersom han själv inte har sagt något så väljer jag att låta bli att fråga. Jag krånglar mig istället ur hans trygga grepp runt min kropp och vänder mig om för att möta hans blick. 

"Ja?" 

Han drar tillbaka mig mot sin kropp så jag ligger med ryggen mot hans bröst. Hans händer är knutna över mitt bröst så jag smyger in mina händer i hans innan han börjar prata igen.

"Stannar du här inatt igen?" frågar han försiktigt. 

"Om du vill." svarar jag.

"Det vill jag." säger han och harklar sig. 

"Då stannar jag." ler jag.

Känner att jag har tappat lite motivation så snälla kommentera och rösta för att ge mig en liten spark så jag får upp motivationen igen <3