airplanes | f.s

chapter 20

Emilys perspektiv.

Skickat: 17:29
Emily, det är nog dags för dig att komma hem. Felix och hans familj behöver tid. Ring mig när du ser det här.
Mamma

Jag suckar och låser mobilen igen. Hon har ringt flera gånger de senaste dagarna och bett mig komma hem igen. Felix har gång på gång sagt att han vill att jag ska stanna, och om han vill det, så stannar jag. Det min mamma inte förstår att alla är inte som henne. Det finns personer som behöver någon när de går igenom någonting, till skillnad från mamma som skjuter bort allt som kommer nära. Felix grät i min famn, det har aldrig hänt mig innan. Jag har bara umgåtts med personer som skjuter bort mig, som stänger ute varenda liten omsorg eller tanke jag ger. Att Felix litar på mig på det sättet att han kan öppna upp sig så mycket är stort för mig också. Jag får chans att hjälpa och försöka läka de sår som bildats inuti Felix efter det värsta tänkbara som kan hända en människa. Inatt blir det den femte natten jag sover här de senaste dagarna.

Jag vrider mig om och försöker ta mig ur Felixs grepp. Han håller fast mig hårdare och borrar in sitt ansikte mot min nacke. Varm luft träffar min bara hud innan han biter till, löst såklart men ändå kommer ett litet skrik ut. 

"Felix!" säger jag och slår löst till hans arm. Han flinar stort men låter mig resa mig upp från soffan. Jag sätter upp mitt hår i en hästsvans och drar i tröjan för att lufta mig. Hans varma kropp mot min blir för varmt. 

"Emily hjärtat, någon är här för att se dig." Felixs mormor kommer in i TV-rummet och ler mjukt. Jag följer med henne ut i hallen och Felix kommer strax efter.

"Mamma?" Irritationen över att hon är här kommer som ett slag i ansiktet. Hon behöver inte komma och hämta mig som om jag vore ett barn.

"Hej, har du dina grejer?" säger hon och ler det mest fejkade leende jag någonsin sett. 

"Mamma, jag-..." 

"Inga men, det är dags att du kommer hem nu." säger hon bestämt. Jag lägger armarna i kors över varandra och försöker låta bli att få ett utbrott. Det kommer inte lösa någonting.

"Felix vill att jag stannar, hans mormor har sagt att jag får stanna här så länge jag vill." protesterar jag. 

"Jag är din mamma och nu säger jag att du ska följa med mig så packa dina väskor." säger hon och jag märker hur tålamodet börjar ta slut, hos båda två.

"Jag-..."

"Gumman, det är nog bäst att du lyssnar på din mamma." Felixs mormor lägger en hand på min axel och ler mjukt.

"Mormor." varnar Felix och spänner i blicken. Jag märker att han inte vill ha henne på min mammas sida, och framförallt att hon inte skulle sagt något.

"Kom nu Emily." Mammas hårda ögon möter mina och jag tar ett steg tilllbaka.

"Du kan inte tvinga mig." säger jag och spänner blicken i henne.

"Jag är din mamma." svarar hon, kallt och okänsligt. 

"Hon stannar om hon vill." säger Felix och lägger en hand på nedre delen av min rygg. Stödet från honom ger mig mer mod att stå emot min mamma. 

"Felix, blanda dig inte i." säger hans mormor och tittar varnande på honom.

"Emily om du inte kommer nu så-..."

"Okej! Jag kommer!" säger jag och vänder mig tvärt om för att hämta mina grejer. Jag river ihop allting och lägger ner det i min väska medan pulsen ökar. Hon förstör allting, alltid.

"Förlåt." mumlar jag när Felix sätter sig ner på hans säng, tar tag i en kudde och slänger den över rummet med all kraft. 

"Det är inte ditt fel." svarar han kort. Jag hänger väskan över axeln och vänder mig om. Felix tar tag om min handled och stannar mig. Han drar in mig i hans famn och låter mig andas ut. Ilskan tar över mig inifrån och ut och jag vet att min mamma inte kommer uppskatta mitt utbrott.

"Vi ses snart igen." mumlar han med hakan mot min hjässa.

"Du får det att låta som att vi ska vara ifrån varandra." säger jag svagt och tittar upp på honom.

"Det ska vi inte. Du bor mitt emot. Vi ses säkert imorgon igen." säger han och ler snett. Jag nickar kort och möter hans läppar för en kort sekund. Med bestämda steg lämnar jag hans rum, sätter på mig mina skor, ger hans mormor ett tacksamt leende för allting hon har gjort och tränger mig förbi min mamma i dörröppningen.

"Emily, du har ingen rätt att vara arg på mig." säger hon, precis som att ingenting har hänt. Som att hon nyss inte tvingat mig med henne hem från en person som betyder mer än något annat. Dessutom har personens mamma nyss gått bort. Men hon har alltid lika kallt hjärta. Hon kan aldrig tänka på någon annan än sig själv och det gör mig förbannad.

"Du har förstört allting nu, det vet du va?" spottar jag och sliter upp dörren innan jag springer över gatan och in i vårt trapphus.