airplanes | f.s

chapter 1

Låt:

New Americana - Halsey

Emilys perspektiv. 

"Stella? Kommer du?" frågar jag otåligt. Hon stänger igen sitt skåp och vi börjar gå mot klassrummet. På de tre veckorna som jag har gått på det här gymnasiet är det bara Stella som jag kommit nära. Eller nära och nära, men det är hon som jag umgås med. Vi sätter oss ner vid en ledig bänk och jag lutar mig trött tillbaka i stolen. Stella sitter med sin mobil och efter en stund gör jag likadant. Jag har inte lust att prata och hon har tydligen fullt upp själv så jag orkar ärligt talat inte bry mig. Jag gillar att inte behöva prata hela tiden. Det är så jag är som person, reserverad. 

"Ska du med på fest ikväll?" frågar hon plötsligt och bryter tystnaden mellan oss. Jag låser min mobil och tittar upp på henne.

"Ehm, jag är upptagen ikväll, tyvärr." ljuger jag. Hon ger mig en trött blick och vänder hela sin kropp mot mig.

"Det är du inte alls. Kom igen, alla ska dit." säger hon. "Du kan följa med mig hem efter skolan, dina föräldrar behöver inte veta om det är det du oroar dig över." fortsätter hon sedan. Jag suckar tyst för att hon inte ska höra. Det är inte mina föräldrar som är problemet, det är mig.

"Snälla, för min skull?" ber hon. Jag möter hennes bedjande blick igen. Egentligen vill jag inte, men jag vet att hon aldrig kommer sluta tjata.

"Okej då, bara den här gången. Vem är det hos?" svarar jag tyst och tittar ner i matteboken framför mig.

"Tack! Det är hos Victoria, hennes föräldrar är inte hemma." svarar hon med ett stort leende på läpparna. Så fort jag ger med mig känns det som att hon äger mig, som att hon kan styra och ställa över mig hur hon vill även fast det inte är så det är. 

"Okej, jag ska bara smsa mamma och berätta att jag sover hos dig." säger jag och tar upp mobilen igen. Stella sätter sig tillrätta på sin stol igen, glad över att hon lyckas övertala mig för en gångs skull. Jag skriver snabbt och berättar att jag sover över hos Stella och jag vet hur mamma kommer reagera. Hon kommer bli glad över att jag har skaffat vänner, men jag har redan vänner. Jag har vänner och umgås med dem, men jag gillar att vara ensam. Jag trivs bättre ensam med en bok på mitt rum. Inte instängd och utanför utan jag gillar bara att vara själv. Det är så jag är.

♡♡♡

"Ska vi gå?" frågar Stella och möter min blick genom spegeln. Jag tittar mig i spegeln en sista gång och nickar. Eftersom jag vägrade att ha på mig en utav hennes tajta klänningar fick hon istället locka mitt hår. Jag brukar locka det ibland, bara om det är till något speciellt. Jag samlar upp hälften av håret i en tofs och låter resten av lockarna hänga fritt innan vi lämnar hennes hus för att gå till Victoria. Den tidiga sommarvärmen är ljummen och jag kan inte låta bli att längta efter sommarlovet. 

Victoria bor bara några gator bort och det tar inte mer än fem minuter att gå dit. Hennes hus är stort, mycket större än vår lägenhet och vår lägenhet är faktiskt ganska stor. Jag förväntade inte mig att så mycket människor skulle hit, men framförallt förväntade jag mig inte att hennes föräldrar skulle tillåta henne att ha en sån här stor fest. Jag visste att hon var bortskämd, men jag trodde att hennes föräldrar skulle ha lite koll på henne också.

Så fort vi kommer in i huset räcker Stella mig en mugg, men jag tackar nej. Jag är snart sjutton och vet att de flesta i min ålder brukar dricka, men jag har inte lust. Jag vet att det ändå inte kommer sluta bra, så jag avstår gärna. Jag går in till vardagsrummet för att titta mig omkring och se ifall det är någon som jag känner som är här. Det är endast lite belysning så det är svårt att se alla ansikten ordentligt, men jag ser ingen som jag känner igen från min gamla skola. 

Utan att någon ska märka mig går jag uppför trappan för att komma bort från folkmassorna där nere, flera röster hörs på övervåningen så jag vet att jag inte är ensam. Musiken är inte lika hög här uppe vilket jag lättat suckar ut över. Jag är inte tjejen som dansar loss framför massor av människor i en tjock folkmassa, jag har aldrig varit heller. 

Min blick går över den öppna planytan och stannar vid balkongen. Jag går snabbt över det stora tv rummet och öppnar dörren för att gå ut och få lite luft.

"Oj förlåt, jag såg inte att du var här." säger jag ursäktande när en kille vänder blicken mot mig. Han sitter på kanten av det stora räcket, lutad mot husväggen. 

"Det är lugnt, du kan stanna om du vill." Hans ansikte lyses upp av den orangea solen som är påväg att gå ner. Det är något som får mig att känna igen honom, men jag vet inte vad. Hans hår är gömt under en keps och hans armar hänger över hans ben som är uppdragna och fötterna som stöttar sig mot räcket. Det förvånar mig att han inte ramlar ner. Jag överväger om jag borde stanna eller inte, helst skulle jag vilja stanna men det känns som att jag stormar in och stör honom?

"Okej." svarar jag tvekande. Om han erbjöd mig att stanna, varför skulle han då vilja att jag skulle gå?

"Jag känner igen dig." säger han kort. Jag vänder min blick upp mot han igen när jag stängt dörren bakom mig.

"Jag känner igen dig med, går du på samma skola som Victoria?" frågar jag. Han nickar kort och då kopplar det. Det är killen som jag satte mig bredvid första dagen, han var så skum då. Jag blev osäker runt honom, men jag kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde honom skum. Han var bara annorlunda?

"Felix, eller hur?" frågar jag med ett leende. Han nickar försiktigt och jag kan se i hans blick hur det har kopplat för honom också.

"Emilia? Emily?" frågar han, han låter lite skamsen på rösten över att han inte kommer ihåg mitt namn medan jag kommer ihåg hans.

"Emily." ler jag. Han nickar sakta innan han gör en gest mot räcket som sitter fast på husväggen på andra sidan dörren.

"Sätt dig." säger han. Jag tittar granskande på räcket, det känns som att jag om någon skulle kunna lyckas med att ramla ner. Men samtidigt vill jag inte visa mig feg, det känns som att hela jag uppfattas som feg annars. Försiktigt klättrar jag upp och sätter mig på samma sätt som Felix, men jag drar upp benen till min kropp och håller fast de med armarna medan blicken lägger sig på solen. Det är så olikt mig att sitta med en främmande kille, men samtidigt så är det väl det vanligaste som jag skulle göra, medan alla andra är där nere och festar går jag undan, det verkar som att Felix gör samma sak, så jag kanske inte borde vara så dömande mot mig själv. 

"Varför är du inte där nere?" frågar han. Jag märker att hans blick landar på mig efter att han ställt frågan och det känns ohyfsat att inte möta den.

"Jag vet inte, det är bara inte "jag" att festa." säger jag och rycker på axlarna innan jag gör citatstecken i luften. Det känns obekvämt att prata om mig, det är aldrig någon som undrar något om mig.

"Vadå "jag"?" frågar han och härmar mina citatstecken.

"Det är inte likt mig att festa bara." förklarar jag. 

"Det känns bara som att du förlöjligar dig själv när du säger så." säger han och tittar ut på solnedgången igen.

"Det är väl vad jag är också, löjlig, eftersom jag inte är där nere bland alla andra och dricker mig full." suckar jag och gör likadant som Felix, tittar ut på den orangea himlen.

"Då kan vi väl vara löjliga tillsammans." säger Felix och lämnar ett lågt skratt.