airplanes | f.s

chapter 23

Emilys perspektiv. 

"Var ska du?" frågar jag. Min röst är grötig och hemsk efter alla tårar, och det känns som om de fortfarande inte slutat rinna.

"Till den nya lägenheten." svarar Felix. Han är kort i tonen, inte irriterad, det känns bara som att han skäms över att inte ha berättat för mig. Jag förstår att han inte kan bo kvar i lägenheten han bor i nu, men det har inte slagit mig innan. Det hugger i hjärtat när jag tänker på att han inte kommer bo tvärs över gatan, som förut.

"Vi har fått nycklarna, men inte flyttat än. Det är för dyrt att bo kvar, och alla minnen. Jag vill bort därifrån." säger han. 

"Vilka är vi?" frågar jag försiktigt.

"Mormor & Theo, det finns ett litet rum till honom. Fast han bor hos sin pappa just nu. Jag vill inte bo med min farsa. Jag får spara och flytta efter gymnasiet." 

"Var vill du flytta?" frågar jag. Jag borde inte pressa honom, men jag behöver svaren. Jag kan inte hjälpa att känna att det kommer ta slut, det vi har, om han flyttar.

"En annan del av Stockholm, eller Göteborg kanske. Tänk dig livet på västkusten." säger han och kollar drömmande upp i den stjärnklara himlen. Alkoholen är långt ifrån borta ur mitt blod vilket gör att jag vinglar till så fort jag tittar upp. Felix sträcker sig efter mig och tar tag i min hand. Jag tittar storögt ner på våra sammanflätade fingrar medan Felix fortsätter gå. Varför får det fjärilarna i magen att bli helt galna? Det är bara två händer, tillsammans. Vi har gjort mycket större grejer. Som sex. Tanken får mig att rodna. Det är säkert alkoholen. 

"Göteborg? Tänker du lämna mig här, helt vilsen i storstaden?" frågar jag och drar på smilbanden för att lätta upp de tunga orden. Men sårbarheten i min röst är stor och går inte att varken dölja eller lätta upp.

"Följ med mig." säger han och tittar på mig. Jag brister ut i skratt, men när jag ser på Felix igen slutar jag skratta. Hans ansikte visar inga tecken på att det var ett skämt. Jag är beredd på att han ska skratta också snart, men samma allvarliga min är kvar. Jag stannar tvärt, vilket får Felix också att stanna då våra händer är sammankopplade.

"Är du seriös?" 

"Såklart jag är. Jag skulle aldrig skämta med dig om något sådant." säger han och tittar allvarligt på mig. Jag sväljer, flera gånger om för svälja ner alla ord som jag hade tänkt att säga om han skämtade, men jag blir bara torrare och torrare i munnen och skäms mer och mer för jag vet att Felix inte skojar om sådant. Han skulle inte såra mina känslor på det sättet. Han höjer på ögonbrynen för att få reaktion från mig, men jag får inte fram ett enda ord.

"Jag-..." 

"Du behöver inte bestämma dig nu. Men jag vill ha med dig." avbryter han och fortsätter gå. Jag tvingas gå efter då våra händer fortfarande sitter ihop, jag stannade bara så tvärt att det var ett stort avstånd mellan våra kroppar.