airplanes | f.s

chapter 25

Emilys perspektiv.

"Felix. Du är den enda killen som någonsin fått mig att gråta på det här sättet. Men samtidigt får du mig så förbannat lycklig. Varför förstöra det?" frågar jag och blinkar bort tårarna. Han kom hem, full och pratandes om en tjej. En tjej han såg och han sa gång på gång hur vacker hon var. Hennes kropp, hennes ögon. Allting var tydligen perfektion. Jag bad honom sluta, men han fortsatte och det gjorde ont inuti mig. Hjärtat började krampa när jag hörde honom prata om en annan tjej på det sättet. Hans blick är suddig, såhär berusad har jag aldrig sett honom.

"Betyder jag inte någonting?" frågar jag. Hård på rösten, men så liten, ynklig och sårad.

"Klart du gör." svarar han och tar nonchalant en klunk ur vattenflaskan jag tvingade på honom.

"Visa det då." säger jag och slår ut med armarna. Jag kan inte acceptera att han sårar mig på det här sättet. Helt plötsligt byter han personlighet. Det är som att knäppa med fingrarna. Från att gå från en underbar, älskvärd och fanatisk själ till att han behandlar mig som luft, en tom kropp utan känslor.

Plötsligt reser han sig upp ur soffan och går förbi mig. Våra axlar stöter ihop, inte på ett irriterat sätt, han har bara bråttom. Inom några få sekunder kommer han tillbaka in i TV-rummet med en penna i handen. Jag lägger händerna för ansiktet och torkar bort de ovälkomna tårarna. 

"Emily." Felix harklar sig. Hans röst är förändrad tack vare alkoholen. Otydlig, sakta men samtidigt så fruktansvärt charmig. Det spelar ingen roll vad han gör, jag faller lika hårt ändå.

"Titta på mig." ber han. Hans röst skär sig så jag släpper taget mina händer har för ansiktet när Felix tar ett mjukt tag om mina handleder för att hjälpa mig. Han står framför mig och andas tungt. Bröstkorgen åker upp och ner. Det första han gjorde var att slänga av sig sin tröja när han kom in genom dörren. Tack och lov är hans mormor inte hemma så hon hör inte röran vi ställer till med. Hans försiktiga händer lägger min hand på hans bröstkorg. Huden är mjuk och len, men musklerna gör att den är spänd och hård på samma gång. När han andas visar det tydligt hans starka kropp. Musklerna spänns och slappar av, spänns och slappnar av.

"Känner du?" frågar han och försöker hitta sitt eget hjärta med min hand. Jag känner mycket tydligt hur hårt hans hjärta slår, vilket gör att mitt börja bulta värre än förut.

"Känner du hur mycket mitt hjärta slår? Slår för dig? Förstår du?" frågar han och försöker fånga min blick som går mellan hans ögon, läppar och min hand på hans bara bröst. Det är precis detta som gör mig svag för honom. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att få mig att falla.

Sakta men säkert släpper han taget om min handled. Han tittar osäkert mellan pennan i hans hand och min blick innan han går ner på knä. Först undrar jag vad han gör men när han biter tag i korken och tar av den och sedan tar tag i min hand igen tror jag att benen kommer vika sig. Jag är tvungen att ta tag i hans axel när han ser på mig med den mest suddiga, ursäktande, lyckligaste blicken jag någonting sett. Utan en enda droppe alkohol i mitt blod får han mig berusad. 

"Emily, jag vet att vi bara är 17, snart 18. Jag vet att vi inte varit ett par länge. Men jag älskar dig, även fast du inte tror det. Vi ska inte gifta oss, inte än. Men vi ska förlova oss. Vill du det?" frågar han sluddrigt och försöker hålla tag i mitt ringfinger med hans skakiga fingrar. Med pennan i högsta högg tittar han på mig med en bedjande blick.

"Jag-... Jag-..." stammar jag fram. Vad håller den här mannen på med? Han får mitt hjärta att slå så fort, värka och älska.

"Emily, det betyder inget mer än att vi älskar varandra tillräckligt mycket att kunna hålla ett löfte. Det betyder inte att vi ska gifta oss, vi är bara 17 för Guds skull." säger han. Jag nickar kort, han gör det inte till en stor grej. Det är en förlovning, det är det största hittills jag någonsin varit med om, men det behöver inte betyda så mycket allvar. Jag vill se på det på samma sätt som Felix. Ren kärlek.

"Är du med mig?" frågar han. "Vad som än händer?" lägger han till. Jag nickar, han behöver inte ens ställa den frågan. 

"Bra, tillåter du mig?" frågar han och höjer menande upp pennan. Jag nickar igen. Skakig, gråtfärdig och fruktansvärt kär. Skakigt börjar Felix rita dit en ring, eftersom han inte har en redo. Så spontant, men spontant behöver inte byta inte äkta. Jag vet att jag kan lita på honom och att han inte ångrar det imorgon när han vaknar upp nykter. En sådan här sak gör man inte på fyllan. Frieri, tanken gör mig snurrig. Ringen blir skakigt ritad men jag kunde inte se något så äkta som det. Han reser sig upp igen och möter mina läppar.

"Imorgon köper vi ringar." mumlar han mot dem och jag nickar. Felix Sandman. Älskade människa. 

glöm inte att checka in stay alive, ni hittar den i min profil ♡