airplanes | f.s

chapter 5

Låt:

I'll be good -Jaymes Young

Emilys perspektiv.

"Varför stack du i fredags?" Stella kommer upp bredvid mig medan jag står och tar fram mina böcker i fredags. Tonen på frågan bekräftar hur irriterad hon är på att jag lämnade. 

"Jag fick jätte ont i huvudet." säger jag och vänder mig mot henne. Hon ser inte alls övertygad ut och jag känner hur lögnen inte räcker. "Vad sägs om skolavslutningen? Kan jag göra upp det för dig då?" frågar jag. Hon lyser genast upp och slår exalterat ihop händerna.

"Ja! Jag har redan hört massa rykten om fester, Victoria ska ju självklart ha en fest, men hon är inte den enda." börjar hon och krokar arm med mig. Jag lyssnar med ett halvt öra när hon berättar om alla ställen och personer. Precis som alla andra går vi igenom de långa korridorerna, men det känns ovanligt och obekvämt när Stella håller ett tag om min arm medan hon över exalterad berättar. Fler blickar än vanligt landar på oss. 

"Vi får väl se, det är trots allt två veckor kvar." säger jag. Hon nickar ivrigt, innan hon börjar prata igen.

"Är du ledig idag? Jag har fortfarande inte köpt avslutningsklänning." frågar hon. Hälften av mig vill skrika nej, men det dåliga samvetet kryper upp och jag tänker efter hur jag lämnade henne på festen. Eller lämnade och lämnade, hon lämnade mig egentligen först.

"Jag tror jag är ledig." säger jag tveksamt men Stella köper det och börjar planera vilka affärer vi ska till. Jag skulle också behöva köpa något, och det känns som att jag kommer förlora de få vänner jag har om jag inte umgås med dem. 

Vi stannar vid Stellas skåp och hon fortsätter att prata medan hon tar fram sina böcker. Jag lutar axeln mot skåpet bredvid med mina böcker i famnen. En bekant men samtidigt främmande blick möter min bland alla människor och efter några få sekunder kopplar det. Felixs grön-blå ögon möter mina med ett leende. Jag besvarar leendet och han börjar röra sig mot mig. Jag är osäker på om jag borde bryta ögonkontakten eller hålla kvar den, men jag bryter mig loss och tittar upp på Stella som fortfarande pratar.

"Emily, har du glosorna till engelskan? Jag glömde böckerna hos en kompis så jag hann aldrig titta på dem." säger Felix. Jag vänder blicken mot honom igen. Han ler försiktigt och drar en obekväm hand genom sitt hår. Jag kommer på mig själv att stirra på honom så jag letar snabbt fram sidan i boken.

"Jag tror det." mumlar jag nervöst och räcker sedan över boken till honom.

"Tack, är det okej om jag lånar den tills lektionen börjar?" frågar han. 

"Vi börjar om fem minuter." säger jag, mer som en fråga än ett konstaterande. Det tar nästan fem minuter att gå till klassrummet härifrån, han kommer inte hinna plugga på glosorna.

"Jag vet." svarar han lugnt.

"Visst, ta du den." säger jag och rycker lätt på axlarna. 

"Tack." svarar han och vänder sig om innan han går bort från oss. Stella som stått och bevittnat händelsen tittar på mig med stora ögon.

"Felix? Känner du honom?" frågar hon. Jag skakar försiktigt på huvudet och följer Felixs ryggtavla med blicken.

"Vi bor på samma gata." svarar jag tyst, men om jag känner Stella rätt så nöjer hon sig inte med det svaret.

"Men ändå, Felix pratar inte med någon. Alla tjejer älskar honom, de älskar hur mystisk han är. Alla vet allting om honom, men samtidigt ingenting. Är inte det ganska sjukt? Han pratar aldrig med någon, utan sina vänner, och särskilt inte med tjejer. Men han är nog ingen nybörjare när det kommer till tjejer heller." berättar hon. Jag höjer förvånat på ögonbrynen.

"Och hur vet du det här?" frågar jag.

"Jag har hört det." säger hon, som om det hon nyss berättat vore en självklarhet. 

"Det är bara rykten Stella, som du sa, ingen vet någonting om honom." säger jag.

"Åh, var inte sådär nu!" suckar hon. Jag himlar trött med ögonen utan att hon ser något.

"Jag säger bara sanningen, nästa samtalsämne." mumlar jag. Stella fortsätter prata om dagens shopping tills vi når klassrummet. Vi sätter oss ner på en ledig bänk, längst in bredvid fönstren, längst fram. Felix kommer in någon minut efter oss och lägger ner boken på bänken utan att säga något. Jag slår upp sidorna för att läsa igenom glosorna några gånger tills läraren kommer in. Hon delar ut pappret och jag skriver snabbt ner översättningen på alla ord. Stella sitter kvar och suckar frustrerat innan hon ger upp.

"Jag kan typ två." säger hon besviket. Jag suckar inombords och mumlar tyst för mig själv utan att någon hör att det inte är mitt problem. Ibland undrar jag hur vissa tänker, vad ska vi andra göra åt att de inte pluggat? Läraren börjar samla in papperna och Stella skjuter surt fram hennes papper innan hon lutar sig tillbaka i sin stol. Hon hatar att misslyckas, det gör jag också. Men man kan inte misslyckas utan att försöka. 

"Läxa till nästa vecka blir faktiskt ett arbete i svenskan där ni jobbar två och två. Ni ska hitta ett citat på engelska som ni sedan ska skriva en kort men innehållsfull text där ni motiverar varför ni tycker om texten. Texten ska vara på svenska men citatet ska vara på engelska." berättar läraren. Stella ger mig en snabb blick för att visa hennes tanke om att vi jobbar tillsammans, men det förstörs snabbt när läraren berättar att hon redan satt ihop paren. Stella suckar högt och lutar sig irriterat tillbaka i stolen ännu en gång. Jag lyssnar spänt på när hon läser upp paren. Helst hade jag velat göra arbetet själv eftersom det är svårt för mig att öppna upp inför någon annan. Detta är trots allt ett ganska personligt arbete, man ska motivera varför man tycker om ett citat och det ligger oftast en ganska nära.

När jag hör vems namn som mitt ropas upp med känns det både som en lättnad och inte. Det känns läskigt att göra det tillsammans med Felix, men samtidigt så känns det som att det kommer bli bra. Efter stunden uppe på taket känns det som att vi är lika samtidigt som vi är så olika. Vi tänker på samma sätt, uttrycker oss på samma sätt. 

...

"Möt mig vid mitt skåp när vi slutar." säger Stella innan hon försvinner ner längs korridoren. Felix kommer upp bredvid mig precis när jag skulle vända mig om för att prata med honom om arbetet.

"Ska vi mötas på taket vid sju ikväll?" frågar han. 

"Visst." svarar jag och ler försiktigt. Han räcker fram en liten lapp till mig och går sedan iväg till nästa lektion utan att säga något mer än att ge mig ett litet leende. På lappen står hans nummer och jag lägger snabbt ner lappen i min ficka.