chapter 10

1.2K 47 5
                                    

Emilys perspektiv. 

Felix klättrar vant upp i trädet medan jag står kvar på marken och bara tittar. I den stora trädkronan är en träkoja byggd. Han sträcker ut handen till mig och jag tar tveksamt tag i den innan jag dras upp så jag kan börja klättra. Felix vänder flera gånger sin blick mot mig för att hålla koll så att jag hänger med. Träkojan är helt tom inuti, men Felix stannar inte utan fortsätter att klättra högre upp. 

"Kommer du?" frågar han. Jag börjar klättra igen. Felix lägger sig raklång på det platta taket med blicken upp i himlen. Försiktigt lägger jag mig ner bredvid honom med ett par centimeters mellanrum. Himlen börjar bli orange och solen är inte långt ifrån att gå ner. Det enda man ser är den enorma himlen. Ljudet av bilar i bakgrunden blandat med Felix djupa andetag är det enda som hörs. 

"Vackert, eller hur?" säger han efter en stund. Jag hummar tyst, koncentrerad över att ta in sikten. Små, rosa, fluffiga moln pryder skyn och tystnaden lägger sig mellan oss igen.

"Du ska bara se när stjärnorna syns." säger han. 

"Kan vi stanna tills dess?" 

"Absolut."

Moln efter moln glider förbi tills himlen börjar bli mörkblå. Det tar inte lång tid, eller så är det bara jag som tycker tiden går fort. Vi säger ingenting, det behövs inte, precis som vanligt. När stjärnorna blir synliga berättar Felix om olika stjärntecken. Hans röst är lugnande att lyssna på medan han pekar ut stjärnbild efter stjärnbild. 

"Hur kan du allt det här?" frågar jag imponerat.

"Pappa lärde mig det när jag var liten." berättar han. Jag nickar kort. Jag har fortfarande inte hört så mycket om hans pappa, men låter ännu en gång bli att fråga. 

"Vad ska du göra i sommar?" frågar han. Jag vänder mitt huvud samtidigt som honom. Utrymmet mellan våra näsor blir max tjugo centimeter. 

"Inget speciellt, vi ska till Öland i en vecka." berättar jag. "Och du?" lägger jag snabbt till.

"Ingenting." svarar han och ler försiktigt. Han vrider upp ansiktet mot himlen igen. Jag har kvar blicken på honom en liten stund. Det skarpa käkbenet syns tydligare än någonsin och hans tankfulla blick är koncentrerad fäst på himlen. Jag hinner slita blicken från honom och titta upp på himlen innan han vrider sitt ansikte mot mig igen. Jag försöker skjuta bort tanken av hans varsamma och betraktande blick på mig.

"Du är vacker Emily, har någon någonsin sagt det till dig?" säger han svagt. Värmen flammar upp i mitt ansikte men jag vänder mig mot honom i hopp om att det inte syns i mörkret. 

"Inte direkt." svarar jag tyst.

"Då är jag den förste." ler han. Det känns konstigt att bli kallad vacker, särskilt av en kille. Ingen har gjort det förut. Ingen har upptäckt mig på det sättet Felix gör. I andras ögon är jag osynlig och svart-vit. Jag är bara Emily, Emily som inte säger någonting. Men Felix har kommit närmre mig, han vet mina färgglada tankar och allt som jag inte säger högt. Han vet hur jag fungerar och förstår att man kan vara högljudd och tystlåten på samma gång. Det är något som inte många förstår, men Felix gör det. Det är därför jag låtit honom komma närmre mig än andra människor. Omedvetet.

"Jag borde gå innan min familj kommer hem." säger jag sakta.

"Okej." säger Felix och sätter sig upp.

"Du kan stanna om du vill." 

"Det är sent, jag följer dig hem." säger han och börjar klättra ner. Jag gör samma sak och han sträcker ut en hjälpande hand innan jag hoppar ner från sista grenen. På vägen tillbaka berättar han om när han hade varit på Öland en gång. När vi väl skiljs åt ger han mig en kort kram innan han går över gatan och försvinner in i trapphuset. Jag går sakta upp för trapporna och tänker igenom allt som hänt. Felix kallade mig vacker, det känns fortfarande konstigt inuti mig. Han gav mig en kort kram och ville följa mig hem. Ingen har brytt sig om mig på sättet som Felix gör, även fast det kanske inte är något speciellt för honom. Han är bara en person som bryr sig om andra. Men det har jag aldrig fått uppleva förut. 

airplanes | f.sWhere stories live. Discover now