airplanes | f.s

chapter 11

Emilys perspektiv. 

"Var försiktig och ring om det är något." Jag suckar inombords medan mamma berättar vad jag ska göra om något händer.

"Ja, jag har en tid att passa så jag måste gå nu." säger jag och stoppar ner fötterna i skorna, fortfarande mina slitna converse för jag vet att jag inte kommer kunna gå i klackarna som jag hade på avslutningen tidigare idag. 

"Ta det lugnt." säger hon en sista gång innan jag smäller igen dörren i hennes ansikte. Jag skyndar mig ner för trapporna för att möta upp Stella. Jag är inte helt säker på vem vi ska till, det var tydligen flera stycken på samma gata som hade pratat med Stella och bjudit henne. Hon står utanför portdörren med mobilen i handen. När hon får syn på mig suckar hon och slår ut med armarna.

"Emily! Du är sen!" klagar hon. Jag drar en hand genom håret för att få bort det från ansiktet. Ingen är bättre än Stella på att klaga när man gör något fel, men jag har stått ut hittills så därför borde det väl inte vara några problem. Hon har bytt klänning, medan jag har bytt om till ett par jeans och en tröja.

"Jag vet, mamma hade en hel del att säga. Men nu är jag här, och vi har sommarlov." säger jag och ler för att höja upp stämningen och humöret.

"Let's go!" säger hon och slår exalterat ihop händerna innan hon krokar arm med mig. "Jag är inte säker på vem vi ska gå till, antingen går vi till Amir eller till Alva, vad tycker du?" Stellas humör gick från noll till tio, vilket det brukar göra.

"Amir, eller vad tycker du?" svarar jag ärligt. Jag vet att Felix känner Amir, så då kanske han är där också.

"Visst, vi kan ju gå över till Alva om det visar sig att det inte är roligt hos Amir." föreslår hon. Jag nickar snabbt, det låter som en bra plan. Jag är inte festpersonen, men på något sätt känns det spännande idag. Stella kommer antagligen bli väldigt full vilket jag inte hade tänkt att bli, men att smaka kan väl ändå inte skada, så länge det inte går överstyr.

Efter femton minuter har vi kommit till deras gata och vi går upp till Amirs hus. Det är fullt med folk i trädgården, men jag antar att alla vill vara ute idag. Solen skiner och det är trots allt varmt för en gångs skull. Grillen är igång och det står ett par bord uppställda intill med dricka och snacks. Tveksamt tar jag en cider på 4,5% vilket känns som en lugn början. Jag har druckit sån här cider förut, men kände aldrig ruset som full. På något sätt vill jag prova, jag vill känna friheten och kunna passa in, säga precis vad som dyker upp i hjärnan utan att hålla tillbaka. 

Det tar inte många sekunder innan Stella får syn på någon. Jag står ensam kvar och tar en klunk av cidern. När jag börjar titta mig runt och ser vilka som är här känner jag igen flera ansikten. Det är väldigt många från skolan, men ingen som jag känner eller är nära.

"Ska du ha?" En röst bredvid mig får mig att vakna till verkligheten. Amir häller upp något i två små glas och när jag ser vodkaflaskan i hans hand tvekar jag i några sekunder innan jag nickar kort. Han sträcker fram det lilla glaset till mig och jag tar tveksamt emot det. Han lutar bak huvudet medan han snabbt häller i sig sitt glas. Jag gör likadant men ångrar det genast när jag känner den starka vätskan bränna i halsen. Han skrattar åt mitt ansiktsuttryck. 

"Första gången?" frågar han. Jag nickar och tar en klunk av cidern för att skölja bort den brännande känslan. Han räcker fram en till, lite mer fylld än förra, som jag häller i mig, och den här gången går det bättre. 

"Det blir bättre." säger han som för att trösta innan han försvinner iväg. Jag dricker upp cidern innan jag tar en ny och går för att leta upp Stella. Ju fler minuter som går ju lugnare och mer avslappnad känner jag mig. Det känns skönt, fast ovant.

"Emily!" Felixs bekanta röst bakom mig får mig att snurra runt snabbare än vad jag tänkt. Jag vinglar till men finner snabbt balansen igen. 

"Felix!" säger jag glatt och kastar mig runt hans hals i en vänskaplig kram.

"Oj, har du druckit?" säger han och skrattar lätt. Jag rycker på axlarna.

"Inte så mycket, hurså?" frågar jag och lägger frågande huvudet på sne medan jag tar en till klunk av cidern. Hans blick går ner till burken innan han möter min blick igen.

"Inget, vad gör du här?" frågar han och ler istället. 

"Stella, men hon försvann." förklarar jag och tittar mig om. Han nickar kort, antagligen för att svaret inte var så oväntat. Han lägger, till min förvåning, armen runt mina axlar och börjar gå genom trädgården för att komma tillbaka till bordet. Han tar upp en ölflaska i handen och tar lätt av kapsylen innan han lägger tillbaka armen runt mina axlar. Blickar riktas till oss, osynliga Emily umgås med populära Felix. Men med alkoholen i min kropp rensar min hjärna bort de blickarna. 

"Tycker du bättre om mig såhär?" frågar jag. Den plötsliga frågan är oväntad, men ännu en gång tänker jag på hur jag blir modigare med alkohol i blodet.

"Full?" frågar han och trycker ner handtaget på ytterdörren till Amirs hus. 

"Ja precis." svarar jag.

"Jag tycker om dig hur du än är, bara du är dig själv." svarar han och möter min blick. Jag nickar kort, jag antar att han har rätt. Det är nästan inte en människa inne i huset, alla är utomhus. 

"Du luktar vodka." säger han. 

"Japp." svarar jag enkelt. Han skrattar lätt så jag knuffar till honom i sidan.

"Skrattar du åt mig?"

"Nej, det skulle jag aldrig göra." flinar han och tar stöd mot väggen för att inte ramla.

"Det tror jag inte på." säger jag med ett ännu större flin på läpparna. Jag vinglar till men Felix tar tag i min överarm för att hålla mig på fötterna. 

"Wow, hur mycket har du druckit egentligen?" frågar han. 

"Två vodka shots och två cider." säger jag. Han skakar på huvudet. 

"Du måste vara lättpåverkad, det är i och för sig första gången du är full, på riktigt." säger han. Hans hand har fortfarande ett mjukt grepp runt min arm. Jag möter hans blick och stannar upp i några sekunder innan båda två dras mot varandra, som två magneter. Våra läppar kraschar mjukt i varandra och ruset drar igång på riktigt. Inte en enda tanke om skuldkänslor eller ångest flyger förbi i min hjärna. Allt känns okej, det känns tillåtet och faktiskt ganska härligt. Jag släpper försiktigt hans läppar och möter blicken igen.

"Vad är det som händer Felix?" viskar jag, bara med några centimeter från varandras ansikten. Min blick fastnar på hans läppar en stund innan jag möter hans blick, ännu en gång.

"Jag vet inte, vi är fulla. Det som händer, det händer." säger han lugnt.