Fallen ft. Dileria

-Prolog-

I en sal, större en du någonsin kunnat föreställa dig, väntade ett öde för två unga kvinnor. De två änglarna hade vackert brunt hår, och den ena med blåa ögon, och den andra gröna. Deras vackra vita vingar vilade på ryggen och den med blåa ögon höll nervöst i ett vitt brev med guld text. De stod i den stora salen, helt ensamma. Bara en stor vit dörr visades framför och några få blommor på vita pelare stod placerade som en alle bakom dem.

De hade inte gjort något ont, så varför hade de blivit kallade till kungen? De hade varit änglar i två hundra år, enda sen de hade dött hade de blivit tagna till himmelen och mötts med öppna armar. De trivdes där, de var deras hem, himmelen. Men varför, frågade de om och om igen, men inget svar skulle ges.

De gick in genom dörren på darrande ben och skakiga andetag. De kom fram till tronen där Kung Samael, satt och tittade missnöjt på dem. Han harklade sig innan han talade.

"Unga damer, vet ni varför ni har kallats hit?" frågade han. De två unga kvinnorna skakade på huvudet.

"N-n-nej d-et v-vet vi inte ers majestät" sa den blåögda.

"Ni gjorde ett stort misstag när ni levde" sa han och kliade sig på hakan. "Ett misstag som vi upptäckte bara för någon dag sedan" han tog ett djupt andetag.

"Ni dödade en man, något som änglar inte får göra"

"Det var av självförsvar" sa grönögda. "Han försökte ta oss, han försökte göra något med oss!" sa hon med gråten i halsen och tårar i ögonen.

"Vi lovar, det var inte med flit" sa den blåögda med tårar rinnandes ner för hennes kinder.

"Tyst! Mord är mord, ni ska straffas!!" sa kungen med en hög och mörk röst.

Rummet blev mörkt och ett hål öppnades under de stackars tjejerna. De försökte skrika, försökte att flyga, men deras vingar funkade inte och ingen kunde hjälpa dem när de hade börjat falla ner mot jorden. Änglarnas helvete.