Fallen ft. Dileria

-Kapitel 19-

Skylars pov

Becky är en rolig tjej. Hon är som mig och Aviana, men blond då. Hon berättade att ända sedan hon var liten har hon varigt mobbad. De har kallat henne för en massa saker. Oftast nörd. Hon har inte haft några vänner sedan hon var liten, då de försvann när hon fick glasögon. Varför det är så, har hon ingen aning om.

"Du Becky, vi har några andra vänner, vi kan introducera dig för dem. De är super snälla vi lovar" sa jag och log snällt mot henne.

"Jag vet inte, jag känner nog mig säkrare runt er för stunden. Jag vill nog lära känna er lite innan jag blir vän med någon annan."

Jag nickade.

*

Kevin mötte oss vidd våra skåp efter skolan. Hur han vet var de är, har jag ingen aning.

"Vem av er vill börja?" frågade han medans vi gick ut ur byggnaden.

"Jag kan" sa Aviana.

"Bra, följ med mig" sa han och började gå iväg. Aviana slängde sin väska över min axel innan hon gick iväg.

Typiskt Aviana.

Jag gick och satte mig på en sten som är placerad i en liten "naturlig" del av skolgården. Det är några träd, lite gräs och då den vackra stenen som jag valde att sätta mig på. Jag släppte ner Avianas väska bredvid mig och la min ryggsäck i knät. Jag tog fram ett av mina block och några pennor. Jag öppnade blocket och bläddrade till sista sidan, sedan började jag skissa någonting.

Det hade inte gått så lång tid innan någon kom och satte sig bredvid mig.

"Jag visste inte att du kunde rita" sa personen. Den personen är en kille.

Jag tittade upp på den mystiska personen och där satt ingen mindre än; Anton.

"Urgh, vad vill du nu?" frågade jag och blängde på honom.

"Jag undrar vad du gör här, dagen är slut. Borde inte du gå hem nu?"

Varför måste han lägga sig i. Det är ju inte direkt så att jag kan säga; "Jo, Kevin är en magiker som ska ge en mörk aura till mig och min syster, för att det ska ta längre tid för oss att hamna i helvetet. Pågrund av att vi är fallna änglar."

"Jag väntar på min syrra" svarade jag kort innan jag började skissa igen.

"Jag har redan sagt att du inte är bra på att ljuga" sa han och jag tittade upp på honom.

"Jag talar faktiskt sanning. Hon skulle fixa en sak, men hon sa aldrig vad."

"Jo visst" svarade han sarkastisk.

"Det är sant. Och kan du vara snäll och typ, kanske gå? Jag vill gärna rita ifred."
"Visst, jag går, om du visar mig vad du ritade, när vi har svenska lektion. Jag skulle gärna vilja se det."

"Okej, men vi ses då" log jag smått och han log tillbaka, sedan reste han sig upp och gick iväg.

Jag kunde inte låta bli att le lite grann efter att han gått iväg. Jag tycker fortfarande att han verkar som en stor tusans douche, men min synvinkel KANSKE har ändrats lite grann sen sist. Jag menar, han ser inte dålig ut- Nej! Tyst tankar! Gå inte dit!

Jag återgick till mitt skissblock, och fortsatte att rita skumma linjer på det hårda pappret. Jag hade ingen aning om vad det skulle bli för något, utan jag lät min hand röra sig, som om den hade någon slags idé själv.

Efter en liten stund slutade jag att rita och granskade skissen.

Jag såg en sittande mänsklig kropp ta form. Den har ena knät  uppdraget mot bröstet och armarna kramar om det benet. Huvudet är begravt i armen och gråter?