Fallen ft. Dileria

-Kapitel 10-

Avianas perspektiv

Mörkret var riktigt skönt. Ironiskt, på vissa sätt. Jag märkte verkligen skillnaden från att vara ängel till att vara fallen ängel. Inte i hela mitt "ängel liv" hade jag tänkt ha hämnd på någon, speciellt på en främling. Men tänk på det vi gjorde igår, aldrig att jag någonsin skulle bli uppkallad ditt nu....

Nu istället dansade mörkret framför mina ögon, viskandes och svirvlandes. Den viskade ett namn, ett namn jag inte kände igen... Det var svagt och viskades i olika röster. Det kallade på mig, tills...

"WAH!" Min röst ekade i rummet följt av ett 'duns' Med en grymtning av smärta och en massa 'aj' öppnade jag ögonen och möttes av ljus. Jag kände igen det vita taket och den vita soffan bredvid mig. Och ett bekant ansikte...

"Aviana, du kan ju inte somna på soffan!" Skrek Skylar medans hon viftade på armarna som en galning. Förvirrat ser jag mig omkring. Den stora tv grejen är fortfarande på och den beigea filten som jag använde som täcke hade smörjt in sig i mina ben. Då klickade det till.

"Det går visst det! Plus så var det ett jätte bra tv program som jag inte ville missa." Sa jag grymtande medans sparkade mig ur filten och ställde mig upp. Jag slätade ut mitt vita nattlinne och la armarna i kors och tittade på Skylar. Hon var klädd i sin pyjamas med ruffsigt hår och hade armarna nerhängande vid kroppen.

"Inte en ursäkt!" Sa hon barnsligt och pekade på mig anklagande. Jag himlade med ögonen men sa inget. Skylar tog tag i min handled och började dra mig mot köket. "Kom och hjälp mig göra frukost." Sa hon enkelt och släpade mig efter mig medans jag fick böja mig ner så vi blev i samma höjd medans hon drog mig.

Efter tio minuter fylld med argument och skratt hade vi lyckats duka upp en frukost. Skylar hade bara dukat fram pålägg till en macka medans jag hade kokat ett egg och dukat fram yoghurt och musli. Skylar lyckades också få igång radion medans jag stod vid spisen.

Vi åt under tystnad medans vi lyssnade på olika röster som skojade runt och låtar. När vi var mätta och belåtna dukade vi undan igen under tystnad. När nästan allt var borta knäppte Skylar med fingrarna.

"Vi måste ut och shoppa!" Sa hon plötsligt och vände sig mot mig. Jag höjde på ena ögonbrynet.

"Varför?" Frågade jag men fick ett slag i huvudet som svar.

"Är det inte självklart?! Skolan börjar imorgon, och vi har inte någonting! Vi måste köpa mappar, pennor, sudd, pennskrin, extra böcker, väskor och en massa annat!" Rabblade hon på men slutade och såg på mig med förvånade ögon. "Förstod du alla de orden?"

Jag nickade frånvarande och långsamt. "Konstigt nog; ja." Jag strök undan mitt toviga medel korta bruna hår och satte det bakom öronen. "Borde vi ifrågasätta det?"

Skylar viftade fånigt på handen. "Vet du vad; neeeej, kanske bäst att vi inte gör det." Så hon med barnslig röst. Jag nickade igen.

"Du har trettio minuter på dig att göra dig iordning." Beordrade jag och vände henne ryggen. Snabbt sprang jag mot min dörr.

"Du bestämmer inte det!" Skrek Skylar bakom mig.

"Nu gör jag det!" Skrek jag och smällde igen min dörr bakom mig. Jag möttes med mitt lila rum. Snabbt sprang jag fram till min gråa garderob och slet upp dörrarna och såg på mig själv i spegeln som satt fast i dörren. Jag såg inte så attraktiv. Snabbt studerade jag mitt ansikte genom att lätt dra mina fingrar runt mitt runda ansikte. Snabbt studerade jag mina gröna ögon innan jag går bort ifrån spegeln. Istället vände jag mig mot kläderna istället.