Fallen ft. Dileria

-Kapitel 1-

Skylars perspektiv

Mitt huvud dunkade och min syn var täkt av mörker. Jag kunde knappt känna av min kropp och det enda jag hörde var det höga pipandet av något som irriterade mig förskräckligt "Vad hände..?" Slumrade jag och öppnade ögonen för att bli bländad av vit.

När mina ögon vänts sig och jag blinkat några gånger satte jag mig upp. Jag var i en säng i ett vitt rum med konstiga maskiner runt mig och en påse bredvid mig som hade en slang som satt fast i min arm. Det fanns inga fönster och till vänster fanns det en gardin som jag kunde dra runt min säng ifall jag vill. Jag försökte komma ihåg vad som hände. Jag satte händerna på mitt huvud och tänkte så det knakade.

'Kom igen nu... Vad kommer jag ihåg... En sal, vitt ljus, mörker, Samael, ett hål, fallande... mord!' Mina ögon öppnas till vid gavel när jag kommer ihåg vad som precis hänt. Vi blev ner sparkade till helvetet för ett mord av en man som försökte skada oss! Det var stjälvförsvar!

Jag känner ilskan bubbla upp inom mig och jag skakar på huvudet våldsamt. Hur kunde de vara så dumma?! Just då kommer jag ihåg mina vingar. Jag ser bakom mig och ser mina vackra vita vingar, tur, de finns fortfarande kvar. Fast något som skrämde mig var mina stackars fjärdrar som långsamt ramlade från mina vingar. Vad var det som händer?!

Vingarna försvann när dörren öppnades och en dam med en vit konstig rock och svart hår steg in genom dörren. Hon såg att jag var vaken och log mot mig. "Hur mår du?" Frågade hon snällt medans hon stängde efter sig.

"Jag kan inte känna min kropp och mitt huvud gör ont." Svarade jag ärligt och personen satte sig i en rullstol som hon flyttade närmre.

"Det kan jag förstå, du slog i hårt i marken." Sa hon och krossade benen och la händerna i knät.

"Vad hände?" Frågade jag och tittade nervöst på mina händer som inte kunde ligga stil. Såg någon när vi ramlade från himmelen?

"Du och din syster hoppade från ett tak på det huset ni bodde i som försök av självmord" Förklarade hon. Det var inte rätt, och hur vet hon vart vi bor? Vi bor ju ingen stans. "Det måste vara svårt att inte ha några föräldrar, jag kan inte förstå den smärta ni måste ha känt." Va? Våra föreldrar lever ju, de gjorde de innan vi dog.

"Jo..." Jag visste inte vad jag skulle säga. Personen log mot mig.

"Vila nu, det är bästa sättet att få kroppen att läka." Sa hon och la sin hand på mitt ben. Jag ville hinna fråga henne några saker.

"Vart är min syster?" Personen släppte mitt ben och ställde sig upp.

"Hon ligger i rummet här bredvid. Det är ingen fara med henne." Försäkrade hon.

"Och vilket datum är det?" Jag hade tappat räkningen som ängel och jag var förvånad när hon svarade.

"Den 24 Juli, 2016. Men året visste du redan antar jag." Sa personen.

"Ja." Jag ljög, jag visste inte det. Jag kommer väll ihåg vem jag var. Skylar Deliria, född 1803, dog 1819, levde med min mamma, pappa och syster Aviana. Jag var inte i himmelen så länge, hur kan det vara 2016?

"Nu ska jag låta dig sova, jag kommer att titta till dig lite här och där, men om du vill något tryck på den röda knappen i väggen där." Hon pekade bredvid min säng.

"Okej." Sa jag och la mig ner. Dörren öppnades och stängdes och allt blev tyst, utom det där förpipliga pipandet.

Jag stängde ögonen och funderade. Var det verkligen nästan 200 år sedan jag tog mitt sista andetag som människa, och åkte upp till himmelen. Jag fattar inte hur de kan välkomna två 16 åringar med öppna armar ena dagen och sedan kasta ut dem den andra. Okej, nu var det 200 år sedan, men iallafall. Kunde de inte bara veta om det där då, så vi kunde födas på nytt. Och inte behöva uppleva saker som vi nyss gjort.