Fallen ft. Dileria

-Kapitel 17-

Skylars pov

Det är fredag idag. Aviana och jag har varit hemma från skolan, eftersom vi är rädda att saker ska hända när vi är i skolan.

Aviana bjöd hem den där galna kidnappar knäppgök snubben, hon sa att det var säkrast då saker skulle kunna hända om vi går till parken.

Under dagarna som gått har jag fått flera symptom, det ena värre än det andra. Såklart, så har vi inte kontaktat en doktor, för att det finns ingenting som de kan göra. Vi är övernaturliga varelser nu.

Just nu sitter Aviana och jag i soffan med en varsin kopp varm choklad. Det är någonting som verkligen har hjälpt mig nu. Vi har frågat Morgan och Sam om de kan köpa mat åt oss på affären, om de får pengarna tillbaka efteråt, och de har varit snälla och gjort det.

"När ska den där killen komma?" frågade jag henne.

"Runt halv tre tror jag. Han skulle sluta samma tid som oss, och det tar ett tag att ta sig hit" sa hon och tog en klunk av sin choklad.

"Vad är klockan nu då?" frågade jag och gäspade. All blodförlust har verkligen tagit kol på mig.

"Typ fem i halv tre" svarade hon. "Han borde komma vilken sekund som helst, men du, jag sa inte det här till dig, men jag fick ett sms i tisdags, det stod; "Jag vet vad er hemlighet är för något" och jag vet inte vem det är, jag har inte pratat med någon om vad vi är."

"Det var ju bara creepy, tror du att det är någon som spionerar på oss kanske? Någon som såg oss när vi tog fram våra vingar" sa jag och tittade in i Avianas ögon. "Tänk om polisen kommer efter oss! Eller värre! Tänk om FBI kommer och mördar oss!" utbrast jag.

"Du har kollat för mycket på TV. Plus, FBI är i USA vi är i Sverige, Dumbo" sa Aviana.

"Dumbo?! Jag är inte Dumbo! Vänta, vem är Dumbo?"

Aviana suckade. "Dumbo är en elefant i en Disney film, men jag tror inte att du har sätt den för att jag såg den när du sov förut" sa hon.

"Hmm, okej visst, men jag vill se den där filmen. Jag vill veta vad du pratar om"

Det knackade på dörren innan Aviana han svara.

"Jag kan öppna" sa hon. "Jag antar att det är Lucas"

Så det är så han heter, okej...

Aviana lämnade snabbt rummet. Jag kollade ner på mig själv. Är det okej att visa sig för gäster i en vit t-shirt och ett par mint gröna mjukisar? Jag ryckte på axlarna. Han får ta det.

Det knackade igen. Hårdare den här gången. Aviana skrek någonting om att lugna ner sig och att hon var på väg. Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan med armarna i kors över kroppen. Killar...

Det blev väldigt tyst helt plötsligt. Ingen dör som öppnades, ingen ny killröst, ingen Aviana som hälsade. Ingenting. Inte ens bilarna utanför var kvar, och det enda som hördes var tickandet av klockan i köket. Tick... tack... Det var som om den räknade ner någonting, någonting som vi inte var beredda på. Tick... tack...

Då kände jag det igen. Den där mörka kraften, något som bara kom ifrån de mest mörka i denna värld. Något som änglarna fruktar, och försöker med all sin kraft att få bort, och helst; undvika.

Bankandet på dörren fortsatte, hårdare än förut, och snabbare. Aviana kom inspringande igen, hennes ansikte vitt av skräck och läppar darrande. Jag ställde mig upp, och Aviana började springa mot våra rum. "Jag vet inte vad det är som finns där ute, men det är inte bra!" Sa hon andfått. Jag började gå fort efter henne, och följde efter när hon slet sig in i vårt rum.