Kraften Inom Oss

Kapitel 8

Nu har vi en tyst minut för alla de dagar jag inte har uppdaterat på.................................... Tack. 

Okej, ska vi fortsätta den här skite... eeh jag menar boken nu eller? JAMEN DÅ KÖÖÖÖR VI:

•

•

•

•

•

•

•

•

Kapitel 8

Tystnaden i den dunkla ensamma korridoren omringade Coral där hon satt. Hon hade slutat gråta men snyftade fortfarande. Hon kände sig ynklig, ensam och framför allt: rädd. Rädslan som tagit över henne kunde hon inte kämpa emot. Den hade förtärt henne inifrån och hon stirrade rakt fram mot den parallella korridorsväggen. Hon ville få bort rädslan som befann sig inom henne, ville känna sig fri och glad igen som innan. Men tankarna föll tillbaks på då hon gjorde bort sig och en skam kom krypande i kroppen. Hon satte hakan mot knäna och virade armarna runt benen ännu hårdare och hoppades på att sjunka genom jorden. Istället hörde hon fotsteg runt hörnet, hårda bestämda fotsteg. Åh nej. Inte Chase. Hon suckade tyst. Det sista hon ville var att han skulle bli arg och skälla ut henne som han gjort tidigare. Hon blundade och hoppades på det bästa. Personen som kom gåendes runt hörnet stannade tvärt och såg ner på henne med ett förvånat leende. Det var inte Chase.

"Du är inte så bra på att gömma dig, sötnos." Fane flinade lite och la de muskulösa armarna i kors. Coral tittade upp, visste inte hur hon skulle reagera. Hon ville lära känna Fane, han verkade rolig även om Chase inte verkade tycka om honom. Coral brydde sig inte riktigt om Chase längre, hon ville få tankarna på annat. Och det verkade som ödet hade en plan.

Fane satte sig ner bredvid henne, kanske lite för nära. Men Coral flyttade sig inte. Det var något med honom som fick det att pirra till i kroppen och hjärtat att ta ett skutt. Han tittade på henne, med ett farligt leende som kunde få vem som helst att le tillbaka. Vilket Coral var tvungen att göra men tittade snabbt ner igen.

"Har du gråtit?" Hans röst gjorde henne hypnotiserad, hon var tvungen att skaka på huvudet för att få tillbaka medvetandet. Han skakade också på huvudet lite lätt och la armen om henne. Vad i hela...? Tänkte hon och stelnade till.

"Gråt inte, Coral, du har så mycket att leva för." Vad menade han med det? Men så log hon, han menade säkert väl. Han var snäll, han var vänlig och han menade väl. Det visste Coral men hennes inre rättade henne; hon ville tro det. Men det brydde hon sig inte om. Hans starka arm vilade fortfarande runt hennes axlar, vilket gjorde henne lite nervös. Hon märkte att rädslan som funnits i henne alldeles nyss hade försvunnit nästan helt. Tack vare Fane. Han hade gjort henne lugn. Hon var lättad över att han kommit till henne och hon lät sig själv andas normalt. Fane började prata om hur det var att leva med krafter och att vara speciell. Hon kom på sig själv med att stirra på honom med halvt öppen mun, hade han märkt det? Det vore ytterst pinsamt om han hade det, tänkte hon och tittade ner igen för att dölja sitt nu röda ansikte. Hon hade hans härligt djupa men lena röst i öronen samtidigt som hon då och då tittade till på honom. Han såg väldigt bra ut. Och då tog hon inte i, han hade minsann saker han kunde skryta om. Perfekt hår, perfekt snygga vita tänder, käkben man bara kunde sitta och titta på hur länge som helst – enligt Coral. Lång, slank, atletisk kropp. Han tog säkert minst 90 i bänkpress. Hennes bild av honom var definitionen av perfektion. Han måste vara blind om han inte såg det själv, tänkte hon och smålog lite för sig själv.