Kraften Inom Oss

Kapitel 4 - Del 2 + En hemsk resa

OBS:

Om ni inte vill läsa det jag har att säga nu är det bara att hoppa över och läsa vidare berättelsen längre ned!

- Okej, så jag kom hem från Tyskland igår kväll och ja... det var en ganska så fruktansvärd resa måste jag få säga. Det var såhär; Min klass har varit utbytesstudenter tillsammans med klass från Lübeck i södra Tyskland i en vecka. De kom först till oss och nu har vi varit hos dem. Det var la trevligt och roligt men i slutet av veckan ville alla bara hem. Så när vi i klassen hade samlats på tågstationen för att åka hem, sa en utav tyskarna: "You can't get on the train yet, there are refugees (flyktingar) who must get off first." Jag förstod först inte vad han menade med det utan trodde bara att vi skulle vänta tills vi kunde gå på. Så var det inte riktigt. Mina klasskompisar började prata om att de kom direkt från Syrien och inte fick gå av i Tyskland. Jag trodde att det bara var de på tåget som inte fick gå av men det visade sig vara mer än 12 miljoner som var på flykt i hela Europa. 12 miljoner. Ta in det. Det var 12 miljoner människor som var på flykt. Det är hela Sverige plus en tredjedel. Efter en stund fick vi gå på och vandrade försiktigt in i det fullproppade tåget. Det fanns inte ett enda säte ledigt och det gick knappt att sitta i gången. Det satt flyktingar överallt med sina stackars gråtande barn i famnen. Det var en fruktansvärd och hemsk syn för ögat och min klass fick sitta i en vagn fylld med alla dessa människor. Aldrig förut har jag fått så dåligt samvete för att jag kommer i från Sverige och att jag har det bra. Jag ville göra så mycket just då men det enda vi kunde göra var att ge dem mat och vatten. Och det fina var att de var så tacksamma för det lilla vi hade att erbjuda. I högtalarna sades det hela tiden att att tåget inte skulle gå på flera timmar och att polisen skulle ta hand om situationen. Det som man bara ville spy på var att det kom massa filmteam och filmade oss och flyktingarna och var allmänt oförskämda mot oss. "Film der kinder!" sa något tyskt filmteam och började filma vår klass. Då blev jag så jävligt arg och ville skrika åt de att filma på en gråtandes familj istället som letade desperat efter deras barn som hade kommit bort i folkmängden. Att ingen kunde inse vad de hade gått igenom och hur långt de hade åkt. Det var väldigt få som visade empati och medmänsklighet då vilket gjorde mig förbannad och gråtfärdig. Vår lärare kom med i Aftonbladets intervju (kan länka nedan) där hon berättar om när vi satt på tåget i Lübeck. Ni har säkert hört om detta på nyheterna, men att få uppleva detta i verklighet, på nära håll går inte att beskriva med ord. Så tänkte jag efteråt men tänkte sedan att man inte ens ska försöka jämföra det man själv upplevt med det som de har upplevt. Och i just den stunden på tåget, när jag satt där på min resväska i mittgången bland alla dessa människor, kände jag hur tårarna började rinna. Jag insåg att detta var verklighet. Såhär såg världen ut hos väldigt många. Och vi borde hjälpas åt. För vi är människor. Vi är likadana, vi har viljor och mål i livet och vill det bästa. Vi vägrar bara se saker från andras perspektiv.

http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/89544

•

•

•

•

•

•

•

•

•

~Forts. Kapitel 4 - Del 2~