Kraften Inom Oss

Kapitel 2 - Del 1

Kapitel 2

Hon slog upp ögonen. Himlen var molnig och det var inte längre dag. Smärtan var borta men den starka viljan och energin fanns fortfarande kvar hos henne. När hon såg sig om lite snabbt insåg hon att hon var kvar på samma ställe. I skogen. Samma skog, det måste det vara, tänkte hon och såg sig om. Hon kom ihåg den där ån vid det stora vackra pilträdet där borta. Det som inte var sig likt var att det stod en vattenflaska bredvid hennes vänstra sida och en mörkblå luvtröja vilade på hennes ben där hon låg. Hon studerade tröjan. Några små fläckar här och där, ett litet hål i ena ärmen. Den skulle verkligen behöva uppdateras. Men vems var den? Sannolikheten att den skulle vara en flickas var liten. En pojkes. Hon tog upp den och luktade på den. Den härliga doften spred sig som en ilning enda ut i fingertopparna, det var den ljuvligaste doften hon någonsin känt. Hon kunde se en sandstrand framför sig och hur någon – hon kunde inte se ansiktet – stod på en klippa och såg ut över havet. Det blåste friskt och doftade en blandning av tång, gräddglass och nytvättat hår. Hon föreställde sig hur hon tillsammans med personen – en pojke – sprang mot horisonten hand i hand och hon kunde hela tiden känna den fantastiska doften från den mörkblå luvtröjan.

"Har du sniffat klart på min tröja än?" Någon avbröt hennes dagdröm. Hon tittade upp och såg en pojke sitta på huk framför henne med ett snett leende och höjda ögonbryn. Han la huvudet på sned och såg på henne. Hon blev lite rädd till en början och slängde ifrån sig tröjan och backade bakåt.

"Du kan inte ta dig härifrån, bara så att du vet." sa killen och såg plötsligt allvarlig ut. Hur hade han kommit dit så fort utan att hon märkt det? Samtidigt som hon ville ta sig så fort som möjligt ifrån platsen ville hon veta vem pojken var och vad han hette.

"Tja", sa han och reste sig upp, "jag kan inte läsa dina tankar men något säger mig att du är lite chockad just nu." Han stoppade händerna i sina byxfickor och höll kvar blicken på henne. Hon tittade undrande på honom och det hon sa till honom fick honom att börja gapskratta. 

"Var det där din tröja?" Hon förstod inte vad det var som fått honom att skratta så mycket, men uppenbarligen hade hon sagt något han tyckte var lustigt. Han var söt när han skrattade, tänkte hon och tittade på honom.

"De flesta hade nog frågat vart de befann sig någonstans eller vad jag hette." skrattade han. Hon rodnade, kände sig dum över sin fråga och tittade bort. När han hade slutat skratta vågade hon sig på att titta på honom. Pojken, som såg ut att vara i hennes ålder, log mot henne. Som om de varit bästa vänner hela livet. Han satte sig ner på huk igen och betraktade henne från topp till tå. Hon var mycket obekväm med det och sträckte på sig självsäkert och frågade: "Vem är du?" Han bara log. Vad var det med honom? Tänkte hon ilsket och rynkade ögonbrynen. Han svarade fortfarande inte på hennes fråga utan bara satt där.

"Tänker du berätta, eller tänker du bara sitta där och stirra?" sa hon samtidigt som hon undrade vart all den självsäkerheten kommit ifrån. Han skrattade till och drog fingrarna genom det bruna håret.

"Hade jag haft mer tid på mig hade jag valt alternativ två." Hon kände en rysning genom kroppen men lät sig inte smickras av hans charm eller hans sexiga leende.

"Jag heter Chase." sa han och sträckte fram handen för att hälsa. Hon tvekade lite på om hon skulle ta hans hand men ville inte vara oförskämd. De fick ögonkontakt i några få hundradelars sekunder, hon hann uppfatta djupt mörkblå ögon som såg ut att dölja något. Så vackra, tänkte hon och log lite.

"Och du heter...?" han tittade undrande på henne.

"Coral." svarade hon snabbt. Det förvånade och skrämde henne att hon bara kunde minnas sitt namn och ingenting av vad som hänt innan. Hon släppte hans hand och tittade skrämt på honom.

"Varför kommer jag inte ihåg någonting?" Chase satte sig ner bredvid henne och tittade bort mot pilträdet vid ån. Det var första gången han släppt blicken från henne och hon började känna den väldiga energi hon känt tidigare och hon strävade emot för att hålla den kvar inom henne. Coral sneglade lite försiktigt på Chase, vilket fick henne att glömma smärtan och hon andades ut.

"Jag såg dig." sa Chase medan han noppade grässtrån från marken. Hon tittade med stora ögon på honom.

"Ursäkta?"

"Ja, när du genomgick transformationen." Hon höll på att skratta, det lät så löjligt när han sa det. Hon var tvungen att fråga.

"Trans... vaddå?"

"Transformationen – då kraften bildas inom dig och du genomgår smärta, sorg, ilska eller någon annan hemsk känsla för att uppnå den." Nu var det hon som stirrade på honom utan att säga något. Han fortsatte.

"Du har fått en speciell kraft att använda, eftersom du tidigare har genomgått en övernaturlig och fruktansvärd situation eller förändring i ditt liv. Naturens andar ger dig då ett val", han gjorde en konstpaus "att genomgå transformationen i den hemska känsla du upplevt och uppnå en kraft men alla dina minnen från ditt liv tas bort... eller leva vidare som människa men ha kvar hemska, fruktansvärda minnen av upplevelsen för resten av livet." Hon stirrade på honom, brast nästan ut i skratt. 

"Du måste skämta?"

"Jag är alltid allvarlig. Men inte när jag är oseriös." Han log lite smått och tittade upp på henne. En värme spred sig i hennes kropp och hans blick var fäst på hennes ögon. Hon tittade bort av rodnad.

"Jag är lite nyfiken på vad du fått för gåva." sa han lugnt. Hon fnissade till och strök handen över sitt hår.

"Förlåt, Chase, det här känns bara så konstigt. Jag känner dig inte ens."

"Konstigt? Vem var det som luktade på min tröja och såg ut som om hon skulle kyssa den?" Han skrattade åt henne och hon började bli irriterad på honom.

"Men det där om transformation, andar och speciella krafter? Du kan inte mena allvar?" Hon lyfte ena ögonbrynet i hopp om att han skämtade.

"Jo. Alltihop." Han log ett brett leende och väntade på svar från henne. Coral var mållös. Vad skulle hon säga? Att hon tyckte att Chase var ett freak och en psykopat som inte skulle skämta om sådana saker? Eller skulle hon våga tro honom? Nej, detta var ett skämt. Det måste det vara, tänkte hon. Allt som hänt innan måste varit någon slags illusion, en inbillning. Hon hade nog bara slagit i huvudet i en sten och svimmat av och drömt alltihop. Jo, så var det nog. Hon hade bestämt sig.