Kraften Inom Oss

Kapitel 2 - Del 2

Forts. av Kapitel 2 - Del 1

•

•

•

•

•

•

"Chase, du verkar väldigt trevlig men..." Han avbröt henne.

"Du tycker att jag är helt knäpp som säger detta mitt ute i ingenstans till en tjej jag nyss träffat, inte sant?" Mitt i prick.

"Ja, förlåt mig för min åsikt men..."

"Det är förståeligt." gav han till svar och ryckte på axlarna. Hon fortsatte:

"Jag tror att jag måste gå härifrån nu."

Hon reste sig och skulle just gå när hela hon stelnade som en staty. Hon kunde inte röra sig, hur hon än försökte, det var knappt så att hon kunde prata. Hon kunde inte röra en enda muskel i kroppen. Vad var det som hände?! Tänkte hon förtvivlat och försökte vrida på huvudet – vilket inte gick. Hon var som fastvuxen i marken och kom ingen vart hur hon än försökte.

"Chase! V-vad är d-det som hän-der?" fick hon fram. I hennes ögonvrå kunde hon se Chase komma gående alldeles lugnt, tittandes på henne med ett djävulskt flin på läpparna.

"Coral, du kommer kanske ihåg vad jag sa till dig om att ta sig härifrån?" Hon vägrade att lyssna på honom, istället kunde se hur hans ögon vidgades och han såg väldigt fokuserad ut när han tittade på henne. Vad höll han på med? Varför hjälpte han inte henne? Hon försökte ännu en gång att röra på sig, men var fast som cement. Det var så frustrerande att hon nästan ville gråta. Nu stirrade hon föraktfullt på Chase medan han log belåtet.

"Vad hå-åller du på med?!" sa hon sammanbitet.

"Hindrar dig från att gå härifrån." Vad menade han? Coral förstod inte, varför kunde hon inte ta några steg? Varför kunde hon inte kontrollera sin egen kropp? Då slog det henne. Hon kunde inte kontrollera sig själv eller sina rörelser längre för att någon annan gjorde det - Chase. Det var därför han tittade så koncentrerat på henne. Men hur gjorde han? Hon sökte med blicken efter någon slags lina eller rep, han kanske hade gjort något med henne när hon var avsvimmad? Hon kunde inte se något repliknande runt henne och det verkade som om Chase bara behövde titta på henne för att hon skulle tappa kontrollen över sin kropp.

"Hur... gör du?" frågade hon och såg vettskrämt på honom. Han verkade förstå att hon visste vad han höll på med och skrattade till lite lågt.

"Om du tittar ner ser du din skugga." Hon förstod inte vad han menade men lät huvudet luta framåt. Skuggan nedanför henne var också som fastfrusen men... den satt ihop med Chases skugga. Hon förstod ingenting av vad som hände, deras skuggor satt ihop till en enda lång skugga som var alldeles stilla. Hon lyckades få upp huvudet igen och tittade på honom med rädsla i blicken. Han verkade märka detta och slutade flina åt henne. Istället tittade han bara på henne – med samma koncentrerade blick.

"Du behöver inte vara rädd Coral, jag tänker inte skada dig." sa han med uppmanande men lugn röst och började gå långsamt mot henne. Hon ville inte, livrädd försökte hon röra på sig. Slå till honom, sparka honom, vad som helst för att han skulle sluta med det han gjorde. När han gick mot henne såg hon hur skuggan minskades men följde varje rörelse Chase gjorde.

"Låt mig visa dig." nästan viskade han när han bara var tjugo centimeter från hennes ansikte. Han sträckte upp sin vänstra hand i luften och tittade djupt in i hennes ljusblå ögon. Hon kände sig knäsvag och hjälplös där hon stod framför honom. Det pirrade till i henne och plötsligt började hennes ena arm att krämpa och röra sig, utan att hon gjort något. Det var inte hon som styrde den. Det var Chase.