Kraften Inom Oss

Kapitel 3 - Del 2

FÖRLÅT  OCH URSÄKTA mig för försening av uppdatering!!! Hemskt ledsen, det har varit mycket nu det senaste och har bara inte hunnit! MEN nu kommer andra delen av Kapitel 3 upp, hoppas ni tycker om det så hörs vi om en vecka gott folk!! ;)

BTW tack så jäkla mycket (på ren svenska) för att ni röstar, ni anar inte hur mycket det betyder. Även om det bara är några få... ;) Om jag hade haft massa guldstjärnor hade ni fått minst två var... ;D 

Oooookeeeeej tillbaks till boken:

•

•

•

•

•

•

•

•

•

•

~Forts. Kapitel 3 - Del 2~

Fighten började bli mer och mer intensiv och Chase fick ducka för att inte bli träffad av elden. Han skrek något åt henne men hon lyssnade inte, var för arg och skärrad för att höra på.

När Chase tillslut lyckades greppa tag om hennes handled drog han ner henne i gräset. Han var tvungen att sätta sig gränsle över henne och hålla fast hennes händer. Hon var som en vildhäst, tänkte han. Vacker men skygg, fri som vinden, svår att tämja. Men han gav inte upp, tittade henne allvarligt i ögonen men hon vägrade få ögonkontakt med honom.

Coral ville använda sin kraft mot honom och visa vad hon kunde. Men Chase var starkare, han höll fast hennes händer stadigt och tillslut gav hon upp och tittade ilsket på honom.

"Bort från mig." sa hon sammanbitet medan hon andades häftigt. Han visste inte riktigt om han vågade släppa henne, hennes gåva var alltför farlig och hon kunde knappt kontrollera den.

"Du är en bändare, jag tror inte det är en så värst bra idé." Hon slingrade sig och försökte på alla möjliga sätt att komma upp, och när hon gjorde det skulle han få se på annat. Ta dig samman. Sa en viskande röst i hennes huvud. Hon blev rädd och stelnade till. Du vet bättre än såhär. Fortsatte den. Hon försökte skaka bort den och blundade hårt. Men rösten gav sig inte. Släpp taget, Coral. Du har gjort vad du kan.

"Tyst!"

"Jag har inte sagt något." svarade Chase och granskade henne lite oroligt.

"Bort! Tyst! Få tyst på det!" förtvivlat försökte hon få tyst på sina tankar och koncentrera sig på något annat. Kämpa inte emot, det blir bara värre. En tår rann nerför hennes kind och hon kände hur hon började kollapsa. Hon orkade inte mer, orkade inte streta emot längre. Det var som om hon var helt tömd på kraft. Hennes lungor behövde luft. Chase satt fortfarande på hennes mage och hon måste få andas genast.

Han såg rädslan i hennes ögon och tittade medlidande på henne och släppte försiktigt taget om hennes ena handled. Utan att vänta en sekund välte hon undan honom med den fria handen så att han hamnade bredvid henne. Hon rullade över på alla fyra och kippade efter luft. Armarna och benen skakade och hon var förvirrad och rädd. Lugn, Coral. Det blir bra snart. Den viskande och lugnande rösten hade inte försvunnit och hon tittade ner i marken. Gav upp. Gjorde som rösten sa. Chase kröp fram till henne och la försiktigt en hand på hennes darrande rygg. Vilket fick henne att andas ut lite och hon tittade upp på honom med rädda ögon.

Vad är det som händer med mig? Tänkte hon. Chase strök henne sakta över ryggen och sa något om att det skulle bli bra. Men Coral var alldeles för utmattad för att lyssna och ville bara sova bort allting som hänt. Hon satte sig på knä och ögonen flackade. Drog fingrarna långsamt genom håret och hon kunde känna hur hon föll mot marken ännu en gång. Det sista hon kände var hur Chases armar omfamnade henne, innan det svartnade och allt blev tyst.

Coral öppnade sakta ögonlocken. Den klarblåa himlen hon sett dagen innan var försvunnen. Istället kunde hon se ett svart tak med små inbyggda lampor i. Hon var inte längre utomhus. Vart hade hon hamnat? Frågade hon säg själv och satte sig upp. Sängen hon legat i var liten, som en bår på ett sjukhus. Men hon var väl inte sjuk? Eller? 

Hon noterade snabbt att det lilla rummet hon befann sig i var som en slags cell. Det skrämde henne och hon ville därifrån. Men när hon började gå mot järndörren tog det stopp. Hennes fötter var fast i kedjor och hon kunde inte gå längre än en meter ifrån sängen. Vem hade gjort såhär mot henne? Snarare, vem vågade göra såhär mot henne? Hon minns gårdagen, hur hon lyckats få fram eld ur sin hand och slagit ett stort hål i marken utan att känna smärta. Om det var sant skulle hon snart ta reda på.

Hon samlade mod och energi och tog ett djupt andetag. Knöt högerhanden och slog till, rätt ner i det hårda golvet. Men inget hände. Det blev en liten buckla där hon slagit men golvet hade inte gått sönder.

"Men..." mumlade hon. Då gick det upp för henne – golvet var gjort av metall. Hon stönade och blev irriterad. Eld kanske funkade? Men så satte hon sig på sängen igen, hur i hela världen fick hon fram eld? Hon kom inte ihåg hur hon gjort dagen innan. Åh så frustrerande det var! Tänkte hon och satte händerna för ansiktet. Coral ville inte vara kvar i den skrämmande lilla cellen längre, hon ville ut. Utomhus. Hon kände sig så svag och fick ingen koppling med naturen. Hon visste inte varför men ville så gärna känna frisk luft och jord under fötterna. Det fanns heller inget fönster som släppte in dagsljus. Åh vad hon behövde ett fönster, som släppt in luftens fuktighet. Det var så torrt och kalt i den dödstysta cellen. Hon visste inte ens om det var dag eller natt. Det var ren tortyr för henne. Den som stängt in henne här måste ha vetat, tänkte hon för sig själv. Hon rynkade pannan. Chase. Den förrädaren. Hon hade anat att hon inte kunde lita på honom och nu hade han bevisat att han var hennes fiende.

Det gick inte att beskriva så arg och sur Coral var på Chase, hon frustade och svor åt honom. Hon som tyckte om honom till en början men nu hade han gått över gränsen. Vem stänger in en i ett litet läskigt rum, fastkedjad med bara en säng som sällskap och lämnar en där? Tänkte hon och försökte sparka till väggen som också var gjord av metall. Metall? Varför metall?! Hon damp ner på golvet och kröp ihop till en liten boll och lutade sig mot sängkanten. Vad hade hon gjort för att förtjäna detta?

_________________________________________________________

Kanske ett ganska tråkigt kapitel men... den som väntar på något gott...

Jag känner spontant att nästa kapitel blir mer spännande och man kommer få reda på mer...!! Bara vänta mina kära små vänner så kommer det upp SNART! MER ÄN SNART! SNABBARE ÄN MER ÄN SNART! 

Ok ni fattar. 

Hade gött my Lovelies ;*

//J