Kraften Inom Oss

Kapitel 6

"Berätta om allas gåvor eller var det nu kallas." Chase tittade förvånat på henne och satte armarna i kors.

"Jaså? Okej, bara du inte springer iväg när jag berättar." Retades han.

"Jättekul." Hon satte armarna i kors hon med och grimaserade åt honom. Chase ryckte på axlarna och vände sig om mot träningssalen.

"Ser du han där?" Hans finger pekade mot en ganska liten kille med dålig hållning och lockigt brunt hår. "Det är Harper, han kan teleportera sig själv och andra till olika platser genom att bara använda huvudet." Coral var helt förstummad. Vilka var dessa människor och varför höll de hus här? Vart var deras familjer någonstans och varför letade ingen efter dem? Hon hade många frågor men lät Chase berätta klart. Han pekade nu mot den bitchiga, långa svarthåriga tjejen. Coral visste inte riktigt varför men fick väldigt dåliga vibbar av henne. Hon satt på en bänk längre bort och filade naglarna medan den blonda tjejen stod framför henne och pratade högt.

"Zola. Hon kan få en att se sina egna rädslor i verklighet. Eller alltså, det är inte verklighet men hon kan få en att tro det." Det rös i hela kroppen och isade till inuti Coral när Chase sa det. Förverkliga ens rädslor? Det var väl ingen gåva? Det var ju bara... sjukt! Hon visste inte ens vad hon var rädd för, ville inte ta reda på det heller, tänkte hon för sig själv och svalde hårt. Chase fortsatte berätta om den blonda tjejen som kallades Velvet, hon hade tydligen förmågan att göra sig själv osynlig för andra. Hur var detta verklighet? Det var fysiskt omöjligt för en levande själ att kunna göra så? Tänkte tjejen som slagit ett stort hål i marken men bara knytnäven och nästan dödat Chase med eldslågor. Det lät inte så omöjligt längre när hon tänkte efter. Chase berättade att den långa vältränade killen med axellångt brunt hår kunde byta skepnad till vilken annan människa som helst. Kingston. Det lät sjukt men Coral blev mer och mer nyfiken för varje person Chase berättade om.

Plötsligt lite längre bort kom en kille gående som hon kände igen. Fane. Den snygga men överlägsne, snobbiga typen som hade kysst henne på handen när han presenterat sig. Hon såg i ögonvrån hur Chases ansiktsuttryck förändrades på två sekunder. Han himlade med ögonen åt Fane och lutade huvudet bakåt mot väggen. Han verkade inte tycka om honom direkt, noterad Coral men tittade ändå lite försiktigt på när Fane gick fram och tillbaks i träningslokalen. Något med honom fick hennes hjärta att hoppa till.

"Han du tittar på just nu kan manipulera andras drömmar och tankar." Coral stelnade till och den härligt farliga känslan hon haft inom sig försvann. Chase tittade bort med armarna i kors och fick Fane att framstå som om han hade gjort något taskigt mot honom. Coral vågade inte riktigt fråga om hennes tankar stämde utan lät det vara. Istället frågade hon mer om krafter i sig. Hur det kunde komma sig att man bara kunde få en kraft hur som helst. Då tittade Chase på henne och log lite.

"Det handlar om ett val." Vadå för val? Tänkte hon och tittade förstummat på honom där han stod avslappnad, lutad mot stenväggen.

"Allt handlar om de val man gör. Det leder en till där man är nu." Sa han och betraktade henne med en svårtydd blick. Han menade förstås henne, förstod Coral. Chase fortsatte.

"Om du som människa råkar ut för något hemskt som förändrar ditt liv för alltid, får du en valmöjlighet. Om du såg dina föräldrar dö i en bilolycka eller var med någon som tog livet av sig, låter naturens andar dig välja - om du vill uppleva den hemska känsla du utsatts för och uppnå en stark kraft som kan hjälpa dig genom livet, eller så väljer du att leva vidare med hemska minnen från händelsen men slipper gå igenom den igen." Coral ville motbevisa honom men det lät så sant när han berättade det. Hur... varför... hon ville så gärna veta.

"Det är inte många som väljer rätt, enligt min åsikt." Chase smålog lite men blev seriös igen när han märkte att hon inte skrattade. "Det konstiga och oförklarliga med det hela, är att vi inte kommer ihåg vad vi valt och varför. Ingen gör det. Det är ett mysterium."

"Mhm..." mumlade hon till svar. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, allt lät bara så dumt.

"Och andarna vägrar berätta varför. Inte ens Hartman vet, det var hans förfäder som upptäckte det här med krafterna och andarna." Coral hängde bara med ibland, hon lyssnade inte riktigt på vad Chase sa utan stirrade drömmande bort mot träningssalens alla grejer. Hon kände stor lust att få utöva sin kraft, på vad spelade ingen roll. Så landade hennes ögon på en glasmonter mitt i salen. Hon kunde se ända därifrån hon stod att det var rätt så tjockt glas, det sträckte sig ända upp till taket som säkert var över 12 meter högt. Hon undrade så vad den var till för och varför den stod mitt i salen. Utan att hon märkte det började hon sakta gå mot den breda glasmontern, den kallade nästan på henne och handflatorna började bli varma igen. Hon kände ett behov som hon inte kunde sätta ord på. Det enda hon såg var hur hon skuttade och hoppade fram och tillbaka och kastade eld och nästan spräckte glaset. Men någon stoppade henne.

"Vad gör du?" rösten skar sig i slutet av meningen och Coral tittade upp. Hon hade glömt av Chase och såg nu att hon var i mitten av salen. Hon tittade på honom med en uttryckslös min. Sedan vände hon sig om mot glasmontern igen och stirrade på den. Hon hade bestämt sig.

"Jag ska visa vad jag går för."

__________________________________________________________________________

Och där mina vänner, var det kapitlet slut, vad tyckte ni? Blev det bättre? Eller blev det sämre kanske?

Jag vet nu hur jag ska gå vidare med berättelsen så nästa del kommer förmodligen snart! (:

Okaj... antar att vi hörs nästa vecka! Hade gött så länge my Lovelies Xx

//J