Prolog

134 2 0
                                    



Prolog


Vatten. Hon höll på att drunkna. Kämpade för sitt liv för att nå ytan. Bullret hade försvunnit nu och allt hon kunde höra var sina egna tankar som skrek att det var för sent. Tjock vätska fanns överallt och att sparka hjälpte inte. Hon var fast som cement i kylan och det hemska mörkret som omringade henne. Musklerna frös som till is och stelnade. Det enda som inte hade frusit var hennes tankar. Huden brann så kallt det var. Det som skrämde henne mest var att hur mycket hon än kämpade, kunde inte hon komma upp till ytan. Hennes lungor skrek efter luft. Men hon upprepade för sig själv: Håll andan, lite mer.Bara lite mer.


Jord. Huvudvärken hon fått var hemskt och outhärdligt. Det kändes som om någon kastade stora stenar på henne varje gång hon försökte andas. Hon försökte slå tillbaka men kunde inte. Hon låg ner på marken och kunde inte komma upp. Hennes huvud gjorde så ont, aldrig förr hade hon känt sådan smärta. Varje sten som träffade huvudet kändes som en kraftig jordbävning i hela kroppen. Hon skulle kollapsa när som helst och även om hon var redan nere på marken, kändes det som om hon var på väg att falla. Förlora balansen och aldrig kunna resa sig igen. Detta tog kål på henne. Men hon fortsatte att upprepa: Var stark, känn det inte. Känn det inte.


Eld. Någon försökte bränna upp henne. Hennes ben var nu bara skelett men det brann så mycket hon ville dö. Det värkte och ont hela vägen in i benmärgen. Hon ville lämna men var fast. Brinnande kedjor runt hennes kropp. Marken under hennes bara aska och himlen var gjord av grå rök. Hennes sinnen kunde inte längre känna. Allt omkring henne stod i lågor. Mörkröda färger som svalde henne vid liv. Hon skrek av smärta, kände hennes kropp som om det skulle smälta bort, långsamt och smärtsamt. Men hon upprepade för sig själv: Det kommer att slockna snart, håll dig lugn.Håll dig lugn.


Luft. Hon kunde inte andas längre.


Kraften Inom OssWhere stories live. Discover now