Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

45 - Elle

Fredag 17 november 2017
Jag har börjat bli allt mer övertygad om att Paris kanske inte var en så värst bra idé. Jag vet inte om det bara är allt annat som sker i mitt liv eller om det är den här staden som gör mig så ångestfylld. Sekunden vi kom in i staden försvann jag, och gamla Elle tog över min kropp.

Allt jag säger och gör är precis sådant som 17 åriga jag hade sagt och gjort. Jag har börjat bli kall mot Noel igen. Puttat honom ifrån mig. Så som jag gjorde under gymnasiet.

Det skulle kunna vara känslan av att jag behöver honom som får mig att bete mig så här. Jag vill inte vara beroende av någon. Jag vill kunna klara mig själv. Men just nu kan jag inte det. Och jag är fullt medveten om hur destruktivt det är. Just därför försöker jag bli av med den känslan.

Det skulle även kunna vara känslan jag fick innan jag drog hit. Att jag älskar honom. Jag har börjat lyckas tala vett i mig själv. Klart jag inte älskar honom. Hur ska någon som aldrig har blivit älskad, kunna älska någon? Fast hur vet jag egentligen om jag älskar honom? Jag har aldrig upplevt den känslan innan.

Efter ännu en runda på en annan shoppinggata sätter vi oss, trötta och utmattade, på ett mysigt litet café. Jag minns när jag och Maxime precis var så gamla att vi fick gå runt i staden utan mamma och pappa och vi hittade det här stället. Det blev tradition sen. Varje gång vi var i Paris gick vi hit. Bara jag och Maxime. Det blev vårt ställe.

"Vad mysigt det är här." Säger Noel. Jag nickar.

"Det här är mitt favoritställe i hela Paris. Det brukade vara mitt och Maximes ställe." Säger jag och får genast en klump i magen. När ska jag komma över det? När ska jag sluta få en klump i magen så fort jag hör hans namn? När ska jag acceptera att han inte vill ha någonting med mig att göra längre? Noel tar min hand i sin och ger mig ett tröstande leende.

"Jag är glad över att du kunde komma hit. Att vi kan få några dagar här tillsammans. Ditt Paris är mycket finare än det stressiga turist-Paris vi var i förra veckan." Säger han. Jag skrattar lätt.

"Det är misstaget alla begår när de åker hit. De typiska turistgatorna är bedrövliga. Det är endast om man känner till staden på riktigt som man kan få en bra upplevelse." Svarar jag.

"Jo, det har jag märkt. Jag och Dante kollade i minst tusen affärer hela veckan utan att hitta ett shit." Säger han. Jag ler.

"Alla som turistar här säger så när de kommer hem." Svarar jag. Han nickar.

"Vad är planen när vi kommer hem då? Vill du hitta på något speciellt?" Frågar han. Jag tänker efter en sekund innan jag lutar mig bak i stolen.

"Linn har skaffat grabb och hon bjöd in oss på parmiddag hos henne." Svarar jag med en tillgjord röst på slutet. Noel skiner upp i ett leende.

"Har hon träffat någon?" Frågar han. Jag nickar. "Fan vad kul! Hon har väl inte haft något seriöst innan?" Frågar han.

"Nej. Första gången något började bli seriöst visade han sig att vara vidrig. Efter det har hon typ bara haft fest-hångel." Svarar jag.

"Fan vad kul för henne. Vad heter han?" Frågar han.

"Elliot. Han gick uppenbarligen Värmdö med oss." Svarar jag och rynkar på ögonbrynen. Fortfarande ingen aning om vem han där Elliot är.

"Gick han Värmdö? Vet du vilken klass eller hur gammal han är?" Frågar han fundersamt. Jag skakar på huvudet.

"Hon sa bara att han heter Elliot, att han är lång, att han är brunett och att han gymmar." Svarar jag. "Men hur många Elliot fanns det egentligen på Värmdö? Eftersom han gick där samtidigt som mig så måste han vara 97a eller 96a. Linn är inte för lammkött." Fortsätter jag.

"Kan det inte vara Elliot Ekstedt då? Han som gick i Dantes klass?" Frågar Noel.

"Jag vet vem Elliot Ekstedt är." Svarar jag. "Linn skulle knappast dejta någon så vidrig människa. Speciellt inte efter Pontus." Fortsätter jag. Noel ger mig en frågande blick.

"Elliot är väl knappast vidrig?" Frågar han. Jag kollar chockat på honom.

"Driver du? Elliot Ekstedt är den vidrigaste." Svarar jag. Noel ser fortfarande så där fundersam ut.

"Kanske förr, men nu är han riktigt trevlig." Säger han.

"Det är inte Elliot Ekstedt." Svarar jag bara. Det kan inte vara Elliot Ekstedt. Det får inte vara Elliot Ekstedt.

"Ludwig hade någon Elliot i sin klass. Elliot Ström. Fast det känns inte som en kille Linn skulle digga direkt." Säger han. Jag tänker på det ett tag. Elliot Ström var lite utav en enstöring under gymnasiet. Det var ingen som riktigt såg honom. Jag tror även att han var rätt så mobbad.

"Om han inte har fått någon magisk glowup nu. Det skulle nog kunna vara han. Han hade ju potential till att bli snygg. Jag och Vera sa alltid det. Att han skulle bli en av de snyggaste i Stockholm om några år." Svarar jag. Noel rycker på axlarna.

"Kanske. Jag hoppas nästan att det är han nu. Jag vill veta hur han har det nuförtiden. Jag tyckte alltid så synd om honom under gymnasiet." Säger Noel. Jag nickar instämmande.

"Ja, jävlar ja." Svarar jag.

"Det blir spännande att se. Också spännande att få träffa Linn igen. Vi pratade bara någon enstaka gång under gymnasiet men hon verkar hur skön som helst." Säger han. Jag ler.

"Det är hon också." Svarar jag.