34 - Elle

255 3 0
                                    

Onsdag 11 oktober 2017
"Jo, du ska med." Säger Dante med ett skratt. Han har tjatat hela eftermiddagen på att jag ska följa med honom och killarna till Ludwig ikväll. Jag stönar frustrerande.

"Okej då! Men bara för att du ska hålla käften någon jävla gång." Svarar jag och ett flin växer på Dantes läppar.

"Bra. Vi drar nu då." Säger han. Jag kollar chockat på honom.

"Nu? Jag kan inte gå så här. Jag måste få fixa mig först." Svarar jag. Dante himlar med ögonen.

"Absolut." Svarar han trött.

———

Efter en timma står vi där, utanför Ludwigs port. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös. Efter i måndags har jag verkligen ingen som helst aning om vad som pågår mellan mig och Noel. Han hade ju omfamnat mig och snackat som att han bryr sig. Men han har ju trots allt inte hört av sig sen dess. Dessutom tror jag inte att han kan förlåta mig och gå tillbaks till mig så lätt efter att jag har svikit honom ännu en gång.

"Kommer du, eller?" Frågar Dante med ett flin framför mig i trappan. Jag ger honom en trött min och rör mig långsamt uppför de sista trappstegen.

"Vem tyckte att det här var en bra idé?" Frågar jag där vi står utanför dörren. Dante ler mjukt mot mig.

"Du behöver komma över att det känns jobbigt och stelt. Ingen dömer dig för något du har gjort längre. De har saknat att ha dig som vän precis lika mycket som du har saknat dem." Säger han med en så lugn röst att det inte ens låter som honom. Om jag för ett år sedan hade hört det här samtalet hade jag garvat och trott att det var på låtsas. Jag trodde aldrig att Dante kunde vara så här snäll och stöttande. Jag suckar och kollar på honom med ett plågat leende.

"Jag vet. Det är bara... jobbigt." Svarar jag. Dante ler mot mig.

"Det är därför du måste göra det." Säger han och öppnar dörren.

"Vi är här nu!" Ropar han från hallen.

"Äntligen!" Ropar Ludwig tillbaks från vardagsrummet. När ytterkläderna är av rör vi oss mot de andra och slår oss ner i soffan. Noel följer varenda rörelse jag tar med blicken där han sitter med armen runt Leah. Antar att det där samtalet i måndags inte gjorde någon skillnad. Precis som jag trodde.

"Trodde inte du skulle dyka upp, Elle." Säger Axel chockat men med ett vänligt leende. Jag skrattar lite lätt.

"Sa inte Dante att jag skulle komma?" Frågar jag och kollar på Dante frågande.

"Jo, då." Svarar Valter. Jag kan inte göra annat än att känna mig dum. Det låter verkligen som att de inte vill ha mig här. Förmodligen är det bara mina tankar som spökar och försöker trycka ner mig ännu mer. Men ändå.

"Du är här i alla fall och det är vi extremt glada över." Säger Ludwig med ett stort leende som jag försöker besvara.

"Elle, jag måste bara fråga. Vem var killen du var med när vi stötte på varandra ute i helgen?" Frågar Leah med ett nyfiket leende. Jag blir genast obekväm men försöker att tvinga fram ett litet skratt.

"Ingen särskild." Svarar jag och gör allt för att inte möta någons blick. Alla de andra vet vem Sam är. Det känns spänt i luften nu.

"Han såg inte ut att inte vara någon särskild. Ni kanske dejtar?" Säger hon och blinkar med ena ögat. Jag möter Noels blick för en sekund. Den är svår att tyda. Han spänner käkarna. Han ser nästan lite irriterad ut. Typ besviken.

"Jag vet faktiskt inte." Svarar jag och kollar ner i golvet.

"Ska du inte satsa då?" Frågar hon.

"Leah." Säger Noel allvarligt. Hon flinar mot honom.

"Vadå? Vi har bara lite girltalk." Svarar hon med ett skratt.

"Leah, det räcker." Säger Dante ännu mer allvarligt. Leah ser chockad ut.

"Förlåt. Är det känsligt?" Frågar hon oroligt. En röd nyans sprider sig i hennes ansikte. Jag ler mot henne.

"Det är lugnt. Du kunde inte veta." Svarar jag.

"Förlåt, Elle." Säger hon skamset.

———

Jag styr stegen mot köket. Jag måste ut. Jag måste ta en cigg. Jag öppnar balkongdörren och till min förvåning står Noel där. Jag har inte ens märkt när han försvann från vardagsrummet. Jag stänger försiktigt dörren bakom mig och han kollar bak på mig. Han suckar och fimpar sin cigg, innan han börjar gå mot dörren.

"Noel." Säger jag. Han stannar upp och kollar på mig.

"Vad?" Frågar han.

"Allvarligt då. Tänker du gå runt och ignorera mig för alltid?" Frågar jag. Hans blick mjuknar lite för en sekund innan det återgår till hans smått irriterade ansiktsuttryck igen.

"Jag ignorerar dig inte." Mumlar han. Jag ger honom en skeptisk min.

"Bara för två dagar sedan verkade du ju förstå mig, och nu... Nu kan du inte ens prata med mig." Säger jag. Han kollar upp på mig.

"Vad vill du att jag ska säga? Vi har inget att prata om bara." Svarar han. Det hugger till i mitt, snart helt, borttynade hjärta.

"Hur kan du ens säga så? Du inser väl själv att det bara är lögner? Det är bara en dålig ursäkt för att du är arg på mig." Säger jag. Hans ansikte ändras igen. Den här gången förblir det mjukt, nästan lite ledset.

"Elle, vi är inte bra för varandra. Dessutom är jag med Leah nu. Du valde Sam, därför måste du bara acceptera att det inte kan vara vi." Säger han. Jag kollar på honom som om han vore dum i huvudet.

"Vadå valde Sam? Inget med Sam har någonsin varit ett val. Du av någon borde fatta det snart." Svarar jag.

"Det spelar ingen roll. Du och jag slutar alltid i kaos." Säger han.

"Och därför måste du behandla mig som om du hatar mig? Som om jag har mördat hela din familj?" Frågar jag. Han suckar och drar handen genom håret.

"Okej, Elle, du vinner! Jag vet inte hur jag ska bete mig runt dig längre. Jag vet inte hur jag ska bete mig utan att det blir vi igen. Enda sättet för mig att tappa allt det jag känner för dig och kunna gå vidare är ifall jag inte pratar med dig överhuvudtaget. Men inte ens det verkar funka. För så fort jag ser dig börjar mitt hjärta slå snabbare. Så fort jag ser dig vill jag bara gå fram och hålla om dig. Jag kan inte kontrollera mig själv i din närhet. Därför måste jag hålla mig borta." Svarar han. Jag står som i paralys kvar och bara stirrar på honom med öppen mun. Jag är oförmögen att säga någonting.

"Noel..." Börjar jag och tar hans hand i min. Han rycker sig loss ur greppet.

"Nej, Elle. Vi kan inte. Du får inte. Bara nej." Säger han irriterat, men i hans blick ser jag bara sorg. Förtvivlan. "Säg inte någonting. Du kommer få mig att fastna igen." Säger han innan han går in i lägenheten och lämnar mig därute själv, ensam med mina tankar och min bottenlösa sorg.

Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")Tahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon