Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

40 - Elle

Lördag 4 november 2017
När Sam lämnade min lägenhet där för två veckor sedan lättade verkligen en tyngd från mina axlar. Han har inte hört av sig sedan dess och det verkar som att han faktiskt tänker låta mig vara nu för gott.

Då det är alla helgons dag idag har Dante tjatat på att jag ska åka till Alvas grav. Jag vägrade till en början. Aldrig att jag tänker åka dit och stöta på hennes familj som absolut hatar mig. Men till slut sa han att vi kunde åka dit före midnatt så att vi skulle slippa alla andra människor. Efter ett tags förhandlande med mig själv gick jag med på det.

"Är du redo?" Frågar han när vi står framför grinden in till kyrkogården. Jag suckar och kollar på honom.

"Egentligen inte." Svarar jag. Han ler snett mot mig.

"Det kommer kännas bättre efteråt. Jag lovar dig det." Säger han.

"Men det känns bara så konstigt. Jag har aldrig hälsat på henne innan och nu ska jag gå hit helt plötsligt och göra det. Känns det inte lite falskt av mig?" Frågar jag.

"Det är just därför du behöver göra det här. Du behöver få ett riktigt avslut. Jag kan svära på att Alva hade varit stolt över dig om hon såg dig nu." Svarar han. Jag suckar igen.

"Jag antar väl det." Säger jag och vi öppnar grinden och går in på kyrkogården.

"Vi möts här sen. Skriv när du är klar och redo att dra." Säger Dante. Jag nickar och vi skiljs åt. Turligt nog är hans pappa begravd på samma kyrkogård som Alva.

Jag suckar för mig själv där jag går i mörkret förbi olika gravar. Vad gör jag ens här? Det här var ingen bra idé. Jag borde bara ha stannat kvar hemma hos Noel. Tänk om jag stöter på någon anhörig till Alva. Vad gör jag då? Jag känner mig extremt töntig och ångestfylld där jag går.

Till slut ser jag den. Alvas gravsten. Den ligger i ett hörn på kyrkogården under ett stort träd. Hennes grav är full av tända ljus och blommor. Det är fint. Riktigt fint. Alva hade tyckt att det var äckligt fint, men hon hade innerst inne uppskattat det.

Alva var verkligen älskad av alla. Det blir extra tydligt nu när jag ser hennes grav som är proppfull av pynt. Många har varit här ikväll. Jag förtjänade aldrig henne. Jag visste alltid att hon var för bra för mig. Men samtidigt skulle jag aldrig byta ut de åren jag fick med henne mot någonting. Hon ändrade mig som person på samma sätt som jag ändrade henne.

Jag minns första gången vi träffades. När vi började i samma klass. Jag tålde verkligen inte henne. Hon framstod alltid som så himla perfekt. Hon var rolig, karismatisk och skit smart. Alla ville vara med henne och det var nog det jag störde mig på. Efter jullovet i 7an började mina vänner umgås med henne. Då jag fortfarande vägrade vara med henne blev jag ensam. Efter ungefär ett halvår blev jag i princip tvungen att umgås med henne. Jag ville inte vara ensam mer. Under sommarlovet sen klickade vi på ett sätt jag aldrig har klickat med någon innan.

Jag tror det började med att vi snackade telefon någon kväll. Jag, hon, Maja och Christian. Först lämnade Maja för att sova, sen gjorde Christian detsamma. När det bara var jag och Alva kvar började vi prata. Vi pratade om exakt allting. Om djupa saker. Efter det var det bara vi. Vi umgicks hela sommaren sen. Bara vi två.

Någon gång när vi satt på bussen hem till mig pratade vi om att jag inte gillade henne till en början. Hon berättade då att hon alltid tyckte att jag var så cool som inte brydde mig om vad andra tyckte. Att jag bara sket i allt och sa det jag kände för. Det inspirerade henne till att bli likadan. Jag minns hur glad det gjorde mig. Sedan berättade jag att även jag hade blivit tuffare för att jag alltid tyckte att hon var så tuff. Så på något sätt hade vi båda gjort varandra tuffare och mer frispråkiga. För det är jag evigt tacksam.

Synd bara att jag skulle gå och bli en sån mes efter att Noel dumpade mig där förra året. Alva hade skrattat åt mig och sagt hur töntig jag är om hon hade sett det. Hon hade bett mig att rycka upp mig och sluta bry mig så mycket. Sedan hade hon fixat ihop mig med någon av hennes snygga kompisar. Jag skrattar för mig själv av tanken. Alva var verkligen bäst. Den bästa vännen jag haft.

Jag glömmer det ibland. Jag glömmer henne ibland. Jag skäms över det. Men jag tror även att det har varit mitt sätt att ta mig igenom hennes död. Jag vet att Alva hade förstått. Jag vet att hon inte hade varit arg på mig, även fast hon borde. Hon hade sagt att det är bättre att jag har roligt istället för att slösa min tid på att deppa över henne. Jag älskade verkligen henne. Utan henne är jag halv, men nu kan jag på något sätt äntligen känna mig hel igen. För nu känns det som att hon är med mig. Hela tiden.

———

Jag låser upp dörren till Noels lägenhet med extranyckeln jag fick för ett tag sen. Jag har skakat sedan jag lämnade Alvas grav. Under bilfärden hit med Dante satt jag tyst hela tiden och trodde att jag skulle explodera av ångest. Precis när jag har fått av mig skorna och jackan kommer Noel ut i hallen.

"Hur gick det?" Frågar han. Nu brister det för mig. Jag faller in i hans famn och låter tårarna rinna. Snarare forsa. Noel drar handen över mitt hår och kysser mitt huvud i ett försök att trösta mig.

Jag berättar. Jag berättar allt om Alva för honom. Om hur vi träffades, hur jag ogillade henne, hur vi sedan blev vänner, hur vi satt ihop, hur hon är den enda som någonsin har förstått mig, hur jag älskade henne och till sist om hur det är mitt fel att hon inte längre finns med mig.

Noel stod tålmodigt och lyssnade samtidigt som han höll mig hårt i sina armar. Han sa allt jag ville höra. Att det inte är mitt fel och att Alva inte blamear mig för det. Jag älskar Noel för det. Jag älskar honom. Jag älskar Noel.