Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

28 - Elle

Tisdag 19 september 2017
Jag har varit mer tom än någonsin sen det som hände i söndags. Jag har inte lämnat lägenheten på två dagar nu. Jag har inte heller kunnat skriva något till Noel. Jag vet att han undrar hur det gick med Sam, men jag vet inte vad jag ska svara. Jag vill vara med Noel, mer än allt annat på den här planeten. Men jag kan inte ljuga för honom mer. Det var lögner och svek som satte oss i den här situationen från början.

Jag reser mig ur sängen för första gången sen Sam åkte hem i söndags. Jag tar en titt i spegeln. Jag ser hemsk ut. Jag har de mest brutala mörka ringarna under mina rödsprängda ögon efter all sömnbrist. Jag har stora, mörka märken runt handlederna och halsen efter Sams händer.

Jag vet att jag måste ta mig ut från lägenheten. Jag kan inte gömma mig här längre. Jag måste gå till Noel och berätta att det är över med Sam. Även om jag inte är så säker på att det faktiskt är det.

Efter en lång tid vid sminkbordet lyckas jag täcka över märkena hyfsat bra och jag ser inte längre lika trött ut. Med en suck låser jag ytterdörren efter mig och joggar nerför de tre trapporna till porten. Jag går den korta promenaden till Noels lägenheten och till slut står jag utanför hans dörr och väntar på att han ska öppna. Fotsteg hörs och någon sekund senare står han där framför mig. Jag drar på ett fejkat leende. Hur länge till ska jag orka låtsas? Han drar in mig i sin famn.

"Jag trodde något hade hänt. Du har inte hört av dig på två dagar." Säger han. Jag skrattar lätt.

"Jag har bara haft mycket." Svarar jag och tar av mig skorna i hallen.

"Hur gick det med Sam? Hur tog han det?" Frågar han. Jag får en klump i magen. Nu kommer ännu fler lögner. Fler lögner som alltid blir vårt fall.

"Det gick bra. Han blev ledsen, men annars gick det bra." Svarar jag. Jag är bra på att ljuga, men sättet jag säger det här låter alldeles för osäkert. Noel nickar innan han drar in mig i ännu en kram.

"Bra." Säger han.

"Jag kan inte stanna så länge. Jag lovade Dante att följa med på familjemiddag idag." Säger jag. Noel släpper kramen men står kvar där framför mig. Han drar en slinga av mitt hår bakom mitt öra samtidigt som ett leende växer på hans läppar.

"Det gläder mig att du har börjat umgås med din familj nu. Och att du och Dante äntligen har lyckats sluta fred." Säger han. Jag ler. Jag ler åt sättet han kollar på mig. Han ser så stolt ut. Jag älskar känslan av att någon är stolt över mig. Speciellt när det är Noel.

"Då är det bara en kvar att sluta fred med." Säger jag med en suck men behåller leendet. Noel lägger sin hand på min kind och kollar bekymrat på mig.

"Din mamma?" Frågar han. Jag skakar på huvudet.

"Maxime." Svarar jag.

"Bråkar ni?" Frågar han. Jag fnyser. Det vore nästan bättre om vi bråkade. Då hade han i alla fall pratat med mig.

"Han pratar inte med mig överhuvudtaget. Han kan knappt kolla på mig längre." Svarar jag.

"Vad har hänt?" Frågar han.

"Han är väl arg på mig för det där med mamma. Att jag bara lämnade pappa." Svarar jag.

"Men vad skulle du ha gjort? Du vågade ju inte lämna henne själv." Säger han.

"Maxime vet inte vad som hände med mamma. Jag bad pappa att inte berätta för honom." Svarar jag.

———

Det är skönt att inte behöva ta bussen ut till Orminge. Nu när jag och Dante är vänner kör han mig. Han har konstant ett leende på läpparna. Det känns märkligt att se honom le så mycket. Mina minnen från honom i gymnasiet är att han alltid såg så dryg och arrogant ut. Som att allting var ointressant för honom. Antar att han har ändrats en del sen dess. Han är verkligen en helt ny person nu. Han kollar på mig med ett flin.