Stan är mörk nu - Noel Flike (Uppföljare till "Du är ett gift för mig")

20 - Elle

Onsdag 6 september 2017
En stor tyngd lättade från mitt bröst när Sam åkte iväg till sina släktingar i Danmark igår. Han har i princip flyttat in här vid det här laget och hans närvaro lyckas alltid få mig att känna mig så liten.

Jag blir sällan rastlös längre. Det här årets alla dagar sittandes i sängen med blicken på väggen och promenader utan hörlurar och musik har gjort mig immun mot rastlöshet. Alla tråkiga och ensamma dagar i mitt rum har gjort så att jag inte längre suktar efter något att göra eller någon att prata med.

Därför är det endast skönt på berget idag. Ingen musik. Inga andra ljud än lite fågelkvitter. Helt ensamt. Tystnaden ger plats åt alla tankar. Tankar på Sam. Tankar på Noel. Tankar på mig själv.

Noel pratade mer med Ludwig om den där kvällen ute. Uppenbarligen hade vi kysst varandra, men inte legat. Det är han 100% säker på.

Det hade inte känts som något dåligt först, men sen kom jag ihåg Sam. Sam skulle bli förkrossad om han fick veta. Jag har gjort det igen. Jag har varit otrogen.

"Nämen. Här har vi inte setts på ett tag." Säger en röst bakom mig. Jag behöver inte ens kolla bak för att veta att det är Noel. Han sätter sig på bänken bredvid mig. Jag skrattar lätt.

"Nej." Svarar jag.

"Hur mår du?" Frågar han. Jag rycker på axlarna.

"Bra." Svarar jag, men han kan 100% se igenom min lögn. Noel har alltid kunnat se igenom mig. Det har alltid varit det som skrämt mig mest med honom. Han lägger sin hand på min och kollar med allvarlig blick på mig.

"Elle, jag ser att du inte mår bra. Efter allt vi har gått igenom kan du prata med mig." Säger han. Jag sluter ögonen och suckar. Sedan kollar jag bort från honom.

"Jag vet helt ärligt inte hur jag mår. Sen min födelsedag förra året, sen vi två..." Jag avbryter mig själv. "Sen vi gjorde slut har jag inte kunnat känna någonting alls. Jag har försökt. Jag har verkligen det. Men jag är bara... tom." Fortsätter jag.

"Jag förstår din känsla helt och hållet. Jag kände mig också så där tom den första månaden. Sedan insåg jag vad som hade hänt. Och när jag insåg att jag hade förlorat dig kom alla känslorna tillbaks. Jag grät och grät. Jag kunde inte lämna mitt rum på flera veckor. Men sen blev det bättre. Och det kommer det bli för dig också." Svarar han. Jag är tyst ett tag. Tänker igenom det jag ska säga.

"Noel." Börjar jag och kollar på honom. "Förlåt för att jag bara kunde fälla en tår för dig. Jag hoppas du förstår att du betydde mer än så för mig. Jag har bara så svårt för att gråta, så en tår är mycket. Mycket mer än vad någon annan har fått." Säger jag. Han ler mot mig.

"Det hade inte spelat någon roll om du grät floder eller om du inte grät alls. Jag vet att det vi hade betydde minst lika mycket för dig som det gjorde för mig. Jag har förstått att du krossades lika mycket som mig den kvällen." Svarar han. Det är som att han sätter ord på allt det jag inte kan säga. Något som bara han kan göra.

"Du förstår nog inte hur skönt det är för mig att höra det. Jag har gått och tänkt på det här i ett år nu. Jag har önskat att jag bara kunde fälla några fler tårar. Åtminstone två." Säger jag. Han skrattar.

"Du är så fantastisk." Svarar han. Jag kan inte låta bli att skratta jag med.

"Vadå?" Frågar jag.

"Du har alltså gått runt i ett år med dåligt samvete för att du inte kunde fälla mer än en tår den där kvällen?" Säger han. "Du har gått runt i ett år med dåligt samvete över någonting som inte betyder något alls?" Fortsätter han. Jag ler för mig själv. När han säger det låter det riktigt korkat.